Göteborgsposten – 16 januari 1860, sida 1

—— AE SN han sig, döljande den största uppmärksamhet under en låtsad liknöjdhet, märka att öfversten bytte om tärningar, tyvärr voro de då ensamma. Slag på slag följde, alljemt till förmån för öfversten. Hans vinst måste uppgå till en ansenlig summa, ty han hade bredvid sig en hög af guld och banknoter. I samma ögonblick inträdde lord Yarmouth. — Ni har tur, Mowbray, sade lorden med en blick på penningarne. — Ett godt kast blott, mylord, inföll spelaren. Wid dessa ord kastade kan tärningarne. Miran grep dem, sedan han sagt slagets, valör, hans motspelares ansigte blef likblekt. — Skulle mylord vilja visa mig godheten behålla dessa tärningar? frågade Miran lord Yarmouth. — Gerna. — Jag och öfversten ha ingått ett vad, som inte kan lösas förrän i morgon. Sägande detta, tog Hinduern den upptäckte falske spelarens arm och aflägsnade sig med honom, sedan han artigt helsat den ädle pären. — Hvad skall jag väl tänka härom? mumlade öfversten till sin ledsagare, medan de tillsammans genomgingo salongerna. — Att ni är upptäckt. — Skulle ni vilja påstå? ... Jag påstår aldrig; jag försäkrar, jag svär, af