Göteborgsposten – 12 januari 1860, sida 1

derjorden. Menniskan kan icke inandas luften, utan att ega en fläck, på hvilken hon får indandas densamma, och alla möjliga ställen äro tagna i besittning. Allt vatten är enskild egendom ända till kungsådran, med undantag af hafvet, och dess vatten duger ej att dricka. Fria arbetare hafva icke en tusendedel af negerslafvarnes rättigheter och friheter; ja, de hafva icke en enda rättighet eller frihet, utom den att dö? Då det endast är några få, som ega jorden, så hafva de makt öfver samfundets vigtskål, tills dess slatveriet drager in och tvingar dem att låta denna arm af samfundets vigtskål förvärfva sig en tillräcklig och passande plats på jorden. Det fria samfundet uppställer några enskildtes rätt till jorden, slafveriet påstår, att hon tilhör alla i olika grader. Slafveriet är den enda näring, som det är värdt att vinlägga sig om, och slafvar äro den enda egendom, som det är värdt att hafva. Allt annat är utan värde, ett fullkomligt dödt kapital, med undantag af det fall att det bekläder egaren med makt att beherrska andras arbete, eller med andra ord, att göra dem till slafvar. Om man får ett palats och tiotusen acres land, så är man fattigare än Robinson Crusoe, om man icke får slafvar, antingen köpta eller slafvar af ens penningar. Ens kapital skall icke kunna inbringa en enda hvit, ej heller kan det förskaffa någon, hvad han behöfver, utan arbete. Man skulle vara fattig, om man egde allting annat, men icke hade arbetskraft. Men 50,000 dollars hetyda och äro: slafvar till ett värde af 50,000 dollars. Man kan råda öfver arbete till ett värde aftretusen dollars om året, utan att behöfva röra kapitalet. Man kunde ej göra mera, om man skulle köpa slafvar för denna summa, och man skulle dessutom då vara belamrad med besväret att styra och sörja för dem. Man är således slafegare för ett belopp af 50,000 dollars med alla husbondens fördelar, men utan hans besvärligheter och ansvar. Hvar och en sträfvar efter att förvärfva sig egendomsrätt öfver menniskor. Och hvarföre skulle vi då icke vara förpligtade att sörja för de menniskor, som utgöra vår egendom, liksom vi sörja for våra håstar och hundar, vår boskap och våra får? Och likväl blifver den frie arbetaren, under det bedrägliga namnet frihet, utsliten från morgon till qväll, från barndomen till ålderdomen, och sedan bortjagad för att lida nöd. Af detta utdrag synes, huru djerfra påståendena äro, huru svag bevisningen och huru stor spetsfundigheten, som ligger till grund för det hela. Dessa herrar logieci använda samma regel på hästar, buffiar eller hundar, på hvita och svarta menniskor; ty hästar och bufflar, hundar och menniskor äro blott olika arter af arbetare, om hvilka man skall vårda sig, alltsom deras art fordrar, cch hvilka alla äro, fastän i olika grad, utskicka