Göteborgsposten – 12 januari 1860, sida 1

oss redan hafva nämnt, lika mycket hemma hos pa storn som hos sin farbror, förpaktaren. För första gången i sitt lif hade han smakat be. haget i denna krets, hvarifrån hans ringa börd oct verldens fördomar tycktes böra utestänga honom : England. Han hade njutit i långa drag och hans själ hade försjunkit i detta rus, denna yrsel, som mera bemäktigar sig hjertat än hjernan. Under det han långsamt vandrade framåt, ruf vande på ungdomens ljufva bilder, grubblande öfvei de blickar och ord, som minnet hopsamlar i hjertats djup, afbrötos hans drömmerier plötsligt af en strä! stämma, som helsade honom godafton. Han hade ej ens märkt den persons ankomst som helsade honom. — Godafton, svarade han och ville gå vidare. — Jag ber om förlåtelse, min unge herre, åter tog den okände; men kanske ni skulle vilja vara god visa mig, hvaråt Carrow-kloster ligger? Det är så många år sedan jag var här sist, att jag nästan glömt vägen. Vid denna fråga såg Henry upp. Den, meå hvilken han talade, var, såvidt mörkret tillät honom urskilja hins drag, en högväxt mar med muskulös kroppsbyggnad och af omkring femtic års ålder. Han var insvept i en lång paletot och ehuru natten var mild, var likväl nedra delen af hans ansigte doldt af en schavl, som han snott omkring halsen; han bar en hatt med breda border, som har