Göteborgsposten – 12 januari 1860, sida 1

dragit djupt ned i pannan; kor ligen, man kunde tro honom vara en person, som ville undvika att bli igenkänd. Det låg i tonen, hvarmed den okände framställde sin fråga, någonting som mäktigt frapperade den unge mannen. Han var öfvertygad om att han redan förut hört denna röst, men han kunde ej minnas hvar eller när. Den föreföll honom som en hemton, hvilken vi genast känna igen tillochmed efter flere års skiljsmessa. — Om ni tillåter, sade Henry, skall jag ledsaga er fram till grindstugan. Detta anbud mottogs med tacksamhet och den unge mannen vände om samma väg han kommit. — Jag förmodar enligt edra ord, sade han, att ni ej är alldeles obekant med denna trakt af Norfolk? — Nej, icke alldeles, svarade den okände, men det är så många år sedan jag var här, att jag nästan kan anses för fremling. Bor sir William Mowbray ulltjemt qvar på Carrow? — Han har på nära femton år ej varit utom dess egor. — Det är märkvärdigt. — Icke alls, ifall hantrifs der. — Jag tycker att han med sin rang och sin förmögenhet borde vistas mera ute i verlden. — Kanske han föraktar den eller möjligen har funnit, att rang och rikedomar ej äro nog för lyckan.