Göteborgsposten – 11 januari 1860, sida 1

godt och ärofullt vittnesbörd på en nations framåtskridande i kultur och bildning att hon, midtunder sin materiella blomstring, äfven har en tanke och en skilling öfver åt dem, som visserligen icke visa sig på de stora affärernas, de materiella förvärfvens stora marknadsplats, men likväl gifva ett folk dess andliga värde, samt höja dess hug och stärka dess mod i de onda tiderna, då missmodet intränger i dess sinne. När krig och örlig utkasta sina härjande eldgnistor, hvem är det väl som då tänder vårdkasen, i hvars ljus nationen går framåt och vid hvars värme fosterlandskärleken uppeldas, om ej skalden? Vi må blott påminna oss marseljäsen. Ett ögonblickets foster blef den ej ett folks, nej verldens nationalsång, ty inspirationen framsticker i hvarje ord, i hvarje ton. Vi må ock minnas vårt eget lands historia. Efter afsjungandet af S:t Görans visa under Sten Sture d. ä., gick svenska bondehären med oförfäradt mod i striden för fosterlandets försvar och vann äfven den märkvärdiga segern på Brunkeberg. Tidsandan blef en annan; man stred ej längre för fosterlandets befriande, Sverige hade blifvit ett eröfrande land och gick i spetsen för sina trosbröder under vår store Gustat Adolf mot verldens då mäktigaste furste. Den 6 November 1632 randades. Mot svenska hären stod en vida öfverlägsen fiende. Men hjeltekonungen böjde sina knän och anropade den Högste om bifall i sin nya psalm Förfäras ej, du lilla hop! — de högtidliga tonerna klingade ännu genom luften, då hären marscherade fram mot fienden. Sveriges störste man föll, men den lilla svenska och finska hopen förfärades ej. Annu vid ljudet af deras älskade konungs sista improvisation tillkämpade de sig segern. — Men nog härom. Ett bevis på skaldens makt må det dock vara. Vi böra ju derföre icke heller glömma honom. Danmark har återigen visat sig som ett stort kulturfolk, värdt efterföljd. Men äfven vi, vi Svenskar, som så brösta oss öfver våra minnen, må ock egna en tanke åt dem, som kläda just dessa våra minnen i diktens form och derigenom öfverlemna dem åt folkets ständiga hugkomst. Det största bevis ett folk kan afgifva på det värde det fäster vid sina store inom andens verld, är väl att offentligen uttala sitt erkännande. Kungen kan gifva en orden eller en titel, men folket sjelft bör äfven låta höra af sig. Det i Danmark till praxis öfvergångna sättet, att anslå en pension åt sina skalder på gamla dagar, är ett så efterföljansvärdt exempel, att vi ej kunna nog beklaga, att denna sak icke blifvit ett stående ämne för motioner på våra Riksdagar. Den, som utan afseende på en blott pekuniär förtjenst, egnar sig åt ljusets och det godas sak, samt genom sitt arbete äfven sprider glans öfver en hel nation och högligen bidrager till förskaffandet af den aktning hon åtnjuter hos andra, bör ock skyddas för kommande dagars elände. Vi vilja här blott i förbigående framdraga ett exempel. Vi ega en