Göteborgsposten – 11 januari 1860, sida 1

Märea hade endast varit omkring åtta dagar i England, då han redan beklagade sig öfver att uppfyllandet af hans förhoppningar fördröjdes. Han hade ej fått någon enda underrättelse om Ellen och kunde icke förstå sin väns taktik, hvars enda syftemål tycktes vara att besöka sällskapskretsarne, der de voro mycket eftersökta; men han vexlade aldrig ett ord med någon annan än honom, och endast på österlandets språk. — Jag är trött, sade han en morgon, vid detta slags förströelser, de ega ingenting som kan sysselsätta hjertåt. — Men der finnes dock mycket, som kan roa förståndet, genmälde khanen. Det förtjenar att studeras. — Jag finner intet nöje deri. — Tålamod! — Tålamod! utropade den häftige unge mannen Tålamod, då jag brinner af otålighet att få lyssna till en stämma, hvilken är för mitt hjerta som en himmelsk musik och att få blicka in i ett par ögon, hvilka tyckas mig vara spegeln af min själ! — Ni är i afton inviterad till grefvinnan VArlington. — Jag går inte! — Ni måste, inföll khanen lugnt. Fursten kastade på honom en högdragen och förvånad blick,