Göteborgsposten – 11 januari 1860, sida 1

— Furste, sade han samma dag de anlände, de är tvenne saker, som jag vill lägga eder på hjertat — Tala, inföll den unge mannen. — Den första är, att ni aldrig talar med mig på något annat språk än indiska. — Miran gjorde ett jakande tecken. — Den andra, att ni fördöljer tillochmed för edra bästa vänner, att jag är Engelsman. — Hvarföre det? — Jag skall vara eder till mycken nytta i er förehafvande, oem jag förblifver okänd. — Godt. Det skall ske som du önskar. Vv. Miran var helt och hållet ett naturbarn, modig som en vildhäst, hvilken ännu aldrig kännt tygeln, brinnande som hans hemlands sol. Hans okufliga vilja kände icke till något oöfvervinneligt hinder och då han kämpade emot några sådana liknade han den stolte jägaren, som strider med öknens lejon. Den största faran man hade att frukta af en sådan karakter härledde sig från hans passioners inflytande ; detta var legeringen som förminskar guldets värde. Fastän liten och spenslig till växten, var har likväl hemma i alla kroppsöfningar. Han hade ifrån barndomen varit van vid att kufva vildhästarne och jaga kungstigern. Hans bössa förfelade aldrig sitt mål. Det var på en jagt som han räddade Engels: