Göteborgsposten – 11 januari 1860, sida 1

—— — sd oo on var innehållet af deras böner och politik. Af dessa bevekelsegrunder stärkte de den egendomliga inrättning, som de gåfvo sig. sken af att fördömma, och läto den svarte vara menniska i teorien, men icke i praxis och i samhället. I det de nekade att äta, dricka och hålla sin gudstjenst med honom eller medgifva honom de borgerliga rättigheter, på hvilka de sjelfve till följd af sitt hvita skinn gjorde anspråk, behandlade de honom egentligen som en ädlare art häst eller kanske apa, ett lydigt, nyttigt, behagligt och troget djur, som skulle behandlas väl, men dock var endast ett djur och icke mera passande till juryman, domare eller ståthållare, än Gulliver att stifta lagar åt Honyhuhumerne, eller Ceesars häst att vara konsul eller ock en hund att vara kung i Norge. Men under loppet af de två, tre sista åren har en stor förändring inträdt i slafegarnes filosofi och manövrer. Norden är utledsen vid negerfrågan och södern, som känner sin svaga ställning, har upphört att vädja till nåden. De icke allenast försvara slafveriet sågom ett bestående faktum, utan gå ett steg lägre ned och påstå, att det är en förnuftig, menniskovänlig och gudomlig institution, helt och hållet i öfverensstämmelse med naturens ordning och vida bättre för slafven än friheten, bättre för husbonden, bättre för arbetaren och den, som har fördel af arbetet och kallas krämare eller köpman; ett system, hvilket ej beror af slafvens färg eller stam, men kan blifva af lika stor nytta för den hvite slafven som för den svarte. Kortligen, de påstå, att slafveriet är samfundets normala och enda passande tillstånd. I stället att vara svarande inför den offentliga meningens stora domstol, ha de intagit kärandens plats. Dehafva beväpnat sig med sina rättigheter och beskylla den del af den europeiska verlden, som fördömmer slafveriet, att förråda ej allenast moral och religion, utan äfven sanna handelsprinciper och den menniskokärlek, som öfverensstämmer med en vetenskaplig blick i samhällsförhållandena. Med ett ord, slafegarne, som blifvit plågade, förargade, bragta i förlägenhet och raseri, hafva som en döende hjort kämpat förtvifladt med sina motståndare. De hafva ställt sig med ryggen mot en klippa och trotsa hvarje anfall. De påstå sig ha vunnit en logisk, politisk, filosofisk och religiös seger öfver hvarje fiende, som erkänner så skiljda, men i deras tankar så likartade ting, som bibelns ord, arbetets berättigande och passande arbetslöner, förståndets öfverlägsenhet öfver den djuriska instinkten och de europeiska arbetarnes nöd och elände. De påstå sig icke längre vara studenter eller skolpojkar, utan doctorer i lagkunnigheten. De tala ej längre med sänkt röst, såsom om de fruktade för någon, utan hojta och dundra er cathedra och uppmana hela verlden att lyssna till en filosofi, hvilken är lika gammal som historien, och lika oförgänglig som det menskliga samfundet. Slafveriet är icke något ondt, säga