Göteborgsposten – 10 januari 1860, sida 1

det ena vill fråntaga påfven allt, det andra vill gifva honom allt tillbaka. Båda förslagen äro, enligt vår åsigt, lika oantagliga, och skulle, ehuru diametralt motsatta, medföra samma resultat för påfvedömet. Vi tro, att något annat kan göras. Först och främst önska vi, att kongressen må, såsom en väsendtlig princip för den europeiska ordningen, erkänna nödvändigheten af påfvens verldsliga makt. Detta är för oss hufvudpunkten. Hvad hans besittningar beträffar, är staden Rom nästan ensam af vigt. Det öfriga är af sekundär natur. Staden Rom och St. Peters arfvedel måste blifva den suveräne pifven garanterade af stormakterna, jemte en ansenlig inkomst, hvilken såsom en gärd af vördnad skall i egenskap af kyrkans öfverhufvud lemnas honom af de katholska makterna. En ur kärnan af förbundsarmeen tagen italiensk milis skall upprätthålla lugnet och trygga den påfliga stolens okränkbarhet. En i möjligaste måtto utvecklad kommunal-förvaltning måste fritaga den påfliga styrelsen från alla administrativa detaljer. Slutligen måste alla strider, hvarje tanke på krig eller revolution, för alltid hållas aflägsnad från det påfliga området, på det man må kunna säga: Der Christi ståthållare herrskar, der herrskar också endrägt, kärlek och frid. Hvartill tjenar det att göra sig illusioner? Påfvens verldsliga herravälde är svårt hotadt i sitt nuvarande bestånd. Detta är en stor olycka, som vi af hjertat beklaga; nen det är ock en stor fara, hvilken för kyrkans, för Europas välfärd, måste besvärjas. Den heliga stolen står på en vulkan, och påfven som af Gud blifvit sänd att upprätthålla freden på jorden, hotas sjelf oupphörligen af revolutionen. Han, den höge representanten for den högsta moraliska auktoritet på jorden, upprätthålles blott genom skyddet af fråmmande vapen, och dessa militär-ockupationer kompromettera honom på samma gång som de skydda. De reta nationalkänslan emot honom. De bevisa, att han hvarken kan lita på sitt folks kärlek eller högaktning. Detta är ett beklagansvärdt tillstånd, som alla upplysta måste vara betänkta på att skyndsamt afhjelpa. Detta behof är trängande; endast påvedömets förklarade fiender och blinda vänner kunna tillbakavisa detsamma. Frågan är ej om att förminska S:t Peters arfvedel, utan att rädda den. Då Frankrike uttalade sig till Italiens förnån, var påfvedömets räddande säkerligen en ut de allvarligaste omsorgerna för dess herrCkares politik. Kejsar Napoleon, insåg, att våfvens genom franska vapen 1849 återtälda och sedermera skyddade verldsliga nakt allvarsamt hotades i dess politiska exitens. Han insåg, att man genom Italiens efriande måste rädda påfvedömet. Gud ar välsignat hans företag och förlänat honom eger. Men hans egen ära skulle vara utan frukt, m han, då han återgifver ett folk dess na