Göteborgsposten – 10 januari 1860, sida 1

Då hon gick, lät ayahn höra ett sakta och hvisslande skratt. — Zarah, sade hennes herrskarinna, ni tycks ha en ovanlig kännedom om min familjs historia. Men jag anar källan dertill; jag vet nog, att min älskade mor ej hade några hemligheter för er. Ayahn höjde hufvudet för att låta förstå, det hon ej hade dessa hemligheter af sin aflidna matmor, — Af hvem då? frågade den faderoch moderlösa förvånad. — Det är en egenskap hos min race, inföll ayahn och undvek att gifva ett direkt svar på frågan, att kunna utgissa deras öde, hvilkas anletsdrag vi skåda. — Och mitt öde då?... — Skall bli lysande och glansrikt såsom det land, hvilket sett eder födas, såframt ni icke sjelf förderfvar det med att qvarstanna här i detta dystra land, der allas hjertan äro kalla och lifvet utan kärlek. I Indien, tillade amman, hvars ögon glänste vid minnet af hernes fosterland, der skall ni kunna herrska i er skönhet såsom en afgud i sitt tempel, här måste ni tillbrinsa edra dagar såsom en fångad fogel i en graf. — Zarah, jag bör ej lyssna till dina ord. — Men jag måste tala, äfven om jag skulle göra er vredgad på er trogna ayah. I Indien var ni ljuset i ert hem, här är ni en blomma, som förtvinar i ödemarken. Der värmdes unga hjertan vid strålarne af er skönhet, egnade sin hyllning åt hvar och en