Göteborgsposten – 10 januari 1860, sida 1

ija farorna i dess inre, och utmanade det til kamp, så skulle det få en inhemsk revolutio1 på halsen. Neapels väpnade intervention skulle blot anstifta ondt, .om den ens vore möjlig. Mei den är icke möjlig, ty den vore en uppenba kränkning af den alla italienska stater ålagd: neutraliteten. Om en neapolitansk arme verk ligen inryckte i Kyrkostaten, så skulle ingen ting hindra piemonts armå att besätta Parm: och Toskana. En sådan oordning vore icke blott ett öppet våld mot alla internationel la reglor, den vore dertill en uppresning mo Europas jurisdiktion, hvilket, då det aktar de särskilda suveräniteternas rätt, är pligtigt at vaka öfver den allmänna ordningen, hvilker är af lika stor vigt för den europeiska säker heten och den europeiska jemnvigten. Fö att trygga dessa intressen, förnekar dennz europeiska jurisdiktion alla halföns regeringai hvarje ömsesidig väpnad intervention, som vo: re ett angrepp mot de gemensamma garantierna. Neapel kan således lika litet som Frankrike och Österrike intervenera i Bologna. Blott en enda intervention är riktig, kraftig och rättmätig; den nemligen, som verkställes af hela Europa, beslutande på en kongress öfver alla frågor, som afse territoriala förändringar och revisioner af äldre fördrager. Fördragen af 1815 hafva fastställt Italiens politiska existens och dess territoriella indelning. Lombeardiets afträdande till Frankrike och derpå följande öfverlemnande till Sardinien var en enskild, frivillig handling at Österrike, som i intet afseende förändrade de oafhängiga italienska staternas inbördes förhållande, sådant som det på Wiener-kongressen fastställdes. För att förändra dessa staters gränser måste man vända sig till dem, som fastställt dessa gränser, d. v. s. till alla de makter, som undertecknat fördragen af år 1815. Pariserkongressen har full rättighet att ändra det, som af wiener-kongressen blifvit tillvägabragt. Det 1815 i Wien församlade Enropa gaf Romagna åt påfven. Det 1860 i Paris församlade Europa kan derom fatta ett annat beslut. Alla grunder som man åberopar för att söka förringa kongressens behörighet och att binda dess frihet, äro utan allt värde. Europa, som 1815 uppoffrade Italien, har ännu större rättighet, att 1860 rädda och befria det. Makten är densamma, det är blott frågan att göra bättre bruk deraf. Beträffande den särskilda invändningen rån visst håll, att majoriteten utaf stormakerna, såsom icke katholsk, vore berättigad utt fråntaga påfven någon af hans provinser, vara vi: då samma makter 1815 gifvit hoom den, så hafva de väl också rättighet att indersöka om han 1860 bör få behålla den. Hvad är i sakernas närvarande läge att röra, för att förena till utseendet så oförenara intressen? Tvenne partier stå gentemot hvarandra! RAR FR DNA ATEN RE LA NR RDR