Göteborgsposten – 10 januari 1860, sida 1

som gick ända upp till halsen, aftecknade henne vackra byst; lifstycket var i alla sömmarne broderad med guldoch silkestrådar i olika färger. Eller hade sjunkit ned i en af de ofantliga fåtöljer, son stodo på båda sidor om toaletten. Den gamla hus hållerskan (som nu äfven skötte kammarjungfruns plats) hade just löst upp det band, som sammanhöl den unga flickans rika hår, hvars svarta vågor nt kastade sig skuggande öfver Ellens elfenhvita skuldror. Den taderoch moderlösas ansigte var blekt och tankfullt; men, medan mistress Jarmy ordnade hennes hår för natten, log hon dock åt sin ayah, som oupphörligt satt och vaggade på sina dynor, gnolande några obegripliga ord på en långsam och entonig melodi. — Hvilket vackert hår ni har, miss Ellen! sade mistress Jarmy; alldeles samma silkeslena och glänsande flätor, som lady Margrethe, er morfars mor . .. se der är hennes porträtt. Den unga flickan fästade sina blickar på detta porträtt, som hängde på väggen, och förvånades öfver sin likhet med detsamma. Zarahs blickar riktades åt samma håll. — Hon tyckes ej ha varit lycklig, sade hinduiskan. — Ej lycklig! utbrast mistress Jarmy; hon hade de aldra vackraste diamanterna i hela grefskapet och jag är säker om att hon var sin mans afgud.