Göteborgsposten – 9 januari 1860, sida 1

— sägelser för den unge mannen och bad att få vet hans namn. — Henry Ashton, svarade han och gjorde e vördsam bugning. — Ashton, Ashton, upprepade enslingen; det ä bestämdt inte första gången jag hör detta namn. Den gamle Martin hviskade honom i örat, at förpaktaren af Home-Farm hette så. — Det är sannt; och, om jag inte misstager mig så är Li densamme unge man, för hvilken min vär de vän, pastor Orme, intresserar sig så mycket. — Han är min välgörare, min lärare, min vän Jag har honom att tacka för så mycket. Baroneten blef förtjust öfver den lifliga erkänsla hvarmed han talade om hans andlige vän. — Han har ofta samtalat med mig om er, sade han, och jag tror, att ni förtjenar hans låford. — Då en så god tanke fälles om mig af sir William Mowbray, fruktar jag, att jag skulle kunna bli högfärdig! inföll Henry med ett leende. — Smickrare! Dessa ord hade knappast undsluppit baronetens läppar, då den unge mannens ansigtsuttryck hastigt förändrades; han kände sin stolthet, ty han fruktade att man icke förstått honom. — Sir William, sade han vördnadstullt, hvarföre skulle jag söka smickra eder? Detta är vårt första och troligen äfven vårt sista sammanträffande; ni har valt det tillbakadragna lif, som kan passa för