Göteborgsposten – 7 januari 1860, sida 1

EET ETTER TATE TATA AT AREA AE AA LA MAKA SA AA MATER vidsträcktare landområde. Den är blott möjlig, för så vidt den är afklädd alla statsmaktens vanliga vilkor, d. v. s. allt det som utgör dess verksamhet eller betingar dess utveckling och fortskridande. Den måste bestå utan armå, utan lagstiftande representation och, så att säga, utan lagbok och utan lagskipning. Den är en i sitt slag ensamt stående styrelsaform, som mera liknar myndigheten inom familjen än statsförvaltningen hos ett folk. Under denna styrelseform äro dogmerna lagar, presterna lagstiftare, altarena citadeller, och de andliga vapnen regeringens enda sköld. Dess kraft ligger mindre i dess styrka än i dess svaghet; den ligger i den vördnad den bjuder, i den lycka den förlänar i det den afhänder all det politiska lifvets tillfredsställelse. — Deraf följer, enligt vår åsigt, belt naturligt, att frågan icke kan vara den, om påfven har flere eller färre undersåter samt ett större eller mindre område. Han måste deraf äga så mycket, att han sjelf icke kan blifva beroende och att han kan uppträda i de verldsliga herskarnes led. Men denna verldsliga makt skall icke förpligta honom att spela en politisk rol; ty långt ifrån att deruti finna en garanti för sin oafhängighet, skulle påfven deruti endast finna ett tillstånd af träldom för sig sjelf och en nödvändighet att förslafva sitt folk. Man kan antaga, att i Europa finnes en liten vrå, som är fritagen från andra folks lidelser och intressen och som har invigt sig uteslutande åt Guds ära. I denna vrå, som förherrligas genom de största historiska minnen, har den katolska enhetens medelpunkt efterträdt verldens hufvudstad. Rom, som fordom innefattade hedendomens hela storhet, har en hög kallelse. Då det förlorade sin politiska makt, vann det en ännu högre makt af andlig natur, och kallas med rätta den eviga staden. Religionen, minnena, konsten bilda också en nationalitet. De, hvilkai Rom lefva under kyrkans öfverhufvud, äro visserligen underkastade särskilda vilkor för sin sociala och statsborgerliga existens; men om de icke mera äro lemmar uti ett stort fidernesland, så äro de i stället medborgare i en ärorik stad, hvars inflytande sträcker sig ötverallt der tron bibehåller och utbreder sig. Rom tillhör således kyrkans öfverhufvud. Undandroge det sig denna höga makt, så skulle det se sin betydelse försvinna. Med en parlamentarisk tribun, med talare, skrittställare, en verldslig styrelse och en verldslig herrskare i Vatikanen, skulle det vara endast nätt och jämnt en stad. Friheten skulle beröfva det dess arf. Sedan det föreskritvit alla folk lagar, kan det endast genom herravälde öfver själarna bevara sin storhet. Komerska senaten har endast uti Vatikanen en sig värdig ersättning. Vi uppfatta påfvens verldsliga makt såsom en bild af den kyrkliga styrelsen. Den år ett öfversteprestadöme och ingen diktatur. I det att en rik utveckling af kommunallifvet frikallar honom från ansvaret för administra