Göteborgsposten – 7 januari 1860, sida 1

denna seghet hos qvinnan. Hur stor skall den ej vara i lifvets allvarligare förhållanden, då den kan visa sig så mäktig i småsaker! Småsaker? — Jag ber om förlåtelse. Medger skyldigt och villigt, att julen har större betydelse för qvinnan, än för oss otäcka varelser af oppositionskönet, vi som gå in på en julexposition för att hitta på någon julklapp, då hon deremot går in för att finna hvad hon söker. Här ser man genast motsatserna. Och det kan ju ej vara på annat sätt. Ingen gläder sig mera åt julen än barnet, och qvinnan bibebåller alltid starkare och längre barnasinnet, än vi karlar. Det trifves så väl i det fridfulla hemmet, och ombildas och utväxer der till en yppig ros, hvars doft förtjusar, berusar och fängslar mannen. Den qvinna, som ej sprider behag, trefnad och glädje i sitt hem under julen — hon är ej en sann qvinna. För oss karlar förlorar julen så småningom mycket af sin betydelse, till dess en qvinna Ååterväcker densamma till lif; — men åter bleknar ofta julfröjden, och mången familjfar betraktar till slut julen blott som ett onus, ett nödvändigt ondt. För dyrt kan man dock aldrig köpa den rena, innerliga och oförställda glädjen i ett barnaöga. Vindsvales kalle son hade dock medlidande med de myror, hvilka i höstsmutsen krälade för att draga sitt barr till hemfridens och julfröjdens stack: han skakade sina vingar öfver vår stad, och den fina hvita drifvan låg der färdig att med all sin oskuld