Göteborgsposten – 7 januari 1860, sida 1

Der de goda englar hviska: Evig sällhet hinnen J! Här i skydd för verldens stormar kalla Huldt J förens till den boning, Som Er evig sällhet ger. Här finns platser för Er alla, Här J uti ljuf försoning Aldrig gråten mer! Så hviskar det tillkommande lifvet i vårt öra. Låtom oss lyssna till de hulda orden, må vårt öra aldrig vara slutet för dem; men må vi äfven hågkomma, att det ej är nog för menniskan att bedja och arbeta. Hvarföre skapades allt så skönt, hvarför gafs menniskan förmåga att njuta af allt detta sköna, om ej för att hon skulle göra det? Derför njut af lifvet medan ännu du kan, dansa på dess rosor, insup dess balsamiska doft; men tillse med vaksamt ehurt ej ängsligt öga att du ej tröttas, att ej foten stinges och hjertat besmittas. Så har du lof att njuta af lifvet, och så njute du! Och nu — låtom oss gå ut i lifvet och kasta en flyktig blick på dess brokiga taflor! Hvilket spring, hvilket bråk vid julen! Från bod och till bod skyndar modigt det täcka könet, ej skyende trängsel, ej gatans smuts eller molnenas störtskurar — framåt bär det, tills det efterlängtade målet är upphunnet, det drömda julklappsidealet funnet. Jag har ofta beundrat denna ihärdighet,