Göteborgsposten – 7 januari 1860, sida 1

hvars herrligheter man genom den jordiska dimma som ännu insveper oss på sluttningen, mindre skåda än anat. Det är genom våra minnen vi renas: u det goda vi tänkt, det sanna vi sagt och det rätt vi gjort, spirar förhoppningen och den enda sann tillfredsställelsen. Och den våg, som en gån skall väga våra pund, är känslig; intet enda rätt färdighetens korn skall bli oanmärkt, allt uppskattad och belönadt. Det lilla guldkornet uppväger mycke skum, många tomma såpbubblor. Detta är lifvet tröst, menniskans hopp. Ej du hörde tidens vågor brusa, Dock med rastlös fart de ila Evighetens strand emot. Svunna år knappt vågen krusa, Fram den glider utan hvila, Trotsar dårens hot. Och på vågens yta döden seglar. Fast och lugnt han händer sköta Båtens styre, lians skaft. När en rosengård sig speglar I de vågor honom möta Visar han sin kraft. I ett ögonblick af lian härjas Menskans rosengård den friska Med de sköna luftslott i. Men i vågens famn den bergas,