Göteborgsposten – 7 januari 1860, sida 1

ser betänkligheter, huruvida ett befästande af sjöhamnarne Portsmouth och Plymouth skall kunna vara af något gagn emot en anfallande fiende. Såsom läsaren finner, stå England och Sverige nu i detta fall i samma kategori. Och säkert är äfven att svenska folket ej skulle sky några uppoffringar, för att värna sitt land, i händelse de dervid kunde finna någon uträkning. Naturligt är att vi med misstroende se till vår östra granne; vi utgöra ett alltför godt byte, att han icke skulle hålla sina falkögon oaflåtligt riktade på oss, för att, då Europas politiska ställning en gång i tiden så möjligen erbjuder, slå sin klo fast i vår kropp och taga oss under sina vingars skugga. Att vårt lands försvarsmedel derföre nu måste högligen taga vår uppmärksamhet i anspråk, ligger i sakens natur. Man har derföre uppskattat frågan om Stockholms befästande såsom ett ytterligare medel för vårt försvar, i förhoppning om att der kunna-ha en stödjepunkt, i hvars skydd man skulle kunna möta fienden och hindra honom, att förstöra denna alla våra historiska minnens, våra konstskatters, våra vigtiga pappers, våra penningars nederlagsort. Man har resonnerat ungefär så här: Befästningarnes ändamål är, att sätta en liten styrka i tillfälle att kunna motstå en stor eller att för en viss tid hindra en annars öfverlägsen härs framsteg. Vår arme är jemförelsevis ringa, så att den just kan behöfva all den förstärkning, som dylika artificiella medel kunna erbjuda. Men härvid må invändas: då vår armå är liten, bör man väl inskränka och ej utvidga dess pligter. Hvarje fästning måste hafva sin garnison och denna garnisons storlek måste stå i porportion till sjelfva fästningens storlek (utsträckning, vidd). Att denna blir högst betydlig, då hufvudstaden eger en stor omkrets, är gifvet. Följaktligen skall det behöfvas en högst betydlig styrka för att försvara fästningen. Men hvarje besättningsstyrka i en fästning utgör ett minus i fältarmeens kontingent, hvilken naturligtvis härigenom, då den sjelf är ringa, beröfvas en alltför stor procent, att kunna operera med behöflig kraft. Då dessutom betänkes att bakom den yttre ringmuren måste finnas en stor, bred och fri plan, för att der kunna med samlade krafter gå offensivt tillväga mot den möjligen anfallande fienden, inser man ännu lättare, hvilken stor besättningsstyrka som måste erfordras, för att kunna försvara fästningen. Sista Krimkriget har bevisat, huru nödvändig en sådan stor opereringsplan är för en garnison; vid belägringen af Sebastopol kunde nemligen fransmännen intaga Malakofftornet, derföre att hela planen derbakom var tätt bebyggd och hindrade Ryssarne att utveckla sina stora resurser. Då vår armå endast utgör omkring 40,000 man reguliera trupper, af hvilka ovilkorligen en del måste kastas in i fästningen, för att utgöra stammen för beväringen, blir den naturliga frågan: huru skola vi, om en öfverlägsen fiendtlig arme lyckas tränga ge