Göteborgsposten – 7 januari 1860, sida 1

Skymningsprat. När man börjar blifva gammal, då åren lagt si! tunga hand på ens hjessa och en mängd olika be gär förlorat sin eld och sitt lif, kan ingen i verlde; begära, att man skall hafva tand för tunga. Öfver flödigt och förspildt är hvarje försök att hejda ordet flöde: naturen har ju sjelf nedbrutit alla skranko för detsamma, och liksom sagt: ditt tal vare frit och ej inskränkt, och den gamle låter det flöda öfver i den ljufva inbillningen att det faller andra lika vä på läppen som honom sjelf. Och den gamles pladde är ju oskyldigt: huru skulle en tandlös mund kunn: bitas? Icke är det sagt att man har en tigernatu derföre att man ej tiger. Lika gerna kan du för söka lugga en skallig som begära att en tandlö mund skall tiga. Lång väg af lifvet har ej de gamle qvar, han är således ej mål-lös, låt honon derföre hålla målron vid makt och om möjligt ro dig en stund, käre läsare, med sitt pladder. Intet egnar sig väl bättre vid ett tidskifte at tänka på, än den långa svunna tid, som ligger os bakom. Det är i våra minnen vi lefva, då vi kommi upp för den branta backen, öfverskridit lifvets middags höjd och med rastlös fart äro på väg utföre till de lugna land, som utbreder sig för våra fötter och a