Göteborgsposten – 5 januari 1860, sida 1

tänkesätt, som utgående från motsatta utgångspunkter mötas i ett gomensamt motstånd. Vi hysa uppriktigt den öfvertygelsen, att det icke är omöjligt att låta påtfven få behålla sitt arfvegods utan att man med våld påtvingar folket en verldslig myndighet, som regerar i Guds namn. Kunde man vinna ett sådant mål, vore det en stor seger för politiken och kyrkan; men dermed må nu gå huru som helst, så är det dock en ädel uppgift att arbeta derför. Är först och främst påfvens verldsliga makt nödvändig för utöfvandet af hans andliga makt? Både den katolska läran och statsklokheten besvara denna fråga jakande. Ur religiös ständpunkt är det en väsendtlig sak, att påfven är suverän. Ur politisk ståndpunkt är det nödvändigt, att öfverhutvudet öfver 200 millioner katoliker icke är underordnad någon makt, och att den höga hand, som styr själarna, icke är af någon beroende, utan kan höja sig öfver alla menskliga lidelser. Vore påfven icke en oberoende suverän, så vore han antingen fransman, österrikare, spanior eller italienare, och genom sin egendomliga nationalitet skulle han förlora sin karakter såsom den katolska verldens andliga öfverhutvud. I Paris, Wien eller Madrid vore den påfliga stolen ingenting annat än ett stöd för en thron. Så har det varit i en förgången tid, och en den helige Petri efterträdare hade den olyckan att låta sin myndighet uppgå i det tyska kejsaredömet. Europa upprördes häraf i sitt innersta och detta för dess politiska och moraliska jemvigt störande förhållande räckte tre århundraden. Striden mellan guelfer och ghibelliner var egentligen ingenting annat än en strid mellan påfveväldets moraliska emancipation och den tyske kejsarens öfvervigt. Allt intill denna dag hafva dessa historiska namn öfverlefvat händelserna. Man kallar kyrkans öfverhufvud för en ghibellin eller guelf, allt efter som han betraktas såsom Österrikes anhängare eller såsom representant för Italiens nationalitet och den påfliga stolens oberoende. Alla stora påfvar vore guelfer, ty vilkoret för deras ära var det att tillhöra sig sjelfva, det är att endast vara af Gud beroende. Så snårt de afyttrade denna suveränitet till förmån för någon furste, försvagade de den rätta grundvalen för sin myndighet. Kyrkan har lidit deraf och Europa likaså. Den andliga makten, som har sitt säte i Rom, kan icke undanskjutas, utan att rubba den politiska nakten, icke allenast i de katolska utan i ala de kristnä staterna. Det är af vigt för England, Preussen och Ryssland lika väl som or Frankrike och Osterrike, att den katolska enhetens representant icke lider något tvång, cke förödmjukas eller håller en underordnad plats. Rom är medelpunkten för en allt för miversel moralisk makt, att det icke skulle igga i alla regeringars och folks intresse, utt det ständigt hvilar orubbligt på den heiga klippa, som icke kan omstörtas af någon nensklig rörelse. (Forts.) ,— —————— er — rer 6. EN