Göteborgsposten – 5 januari 1860, sida 1

likväl aldrig: Jag vill det, utan att han stod fas vid sitt ord, äfven om han visste en aga skola följa derpå. De gamle vande sig slutligen så vid denna egenhet hos honom, att, då deras nevö en gång ut. talat sitt: Jag vill det, de ej mera satte sig mo hans vilja, och de upphörde tillochmed att bekämpa den, väl vetande att det skulle tjena till intet. För att göra Harry rättvisa, böra vi likväl anmärka, att han sällan uttalade sin formel i strid mot föräldrarnes önskningar. Troligen skulle han, utan denna egenhet i lynnet, aldrig erhållit någon annan uppfostran än den vanliga, som meddelades i byskolan. Här kom hans okufliga vilja honom till stor nytta. När den lille Harry var omkring elfva år gammal, kastade han en gång trissa med några förpaktaresöner och ortens herremansson, då en tvist uppstod öfver det sätt, hvarpå trissan blifvit kastad: somliga påstodo att det blifvit väl gjordt, andra förfäktade motsatsen. Ibland dem af den senare åsigten, var äfven sonen till Peter Imbey, byns domare. — Trissan var illa riktad, sade han, och ni bör naturligtvis tro hvad jag säger. — Hvarföre det då? frågade vår hjelte, hvars förstånd icke var tillräckligt logiskt bildadt, för att kunna komma till samma konklusion. — Derföre att jag är gentleman.