Göteborgsposten – 3 januari 1860, sida 1

utgjordes af frågan om sockenbiblioteker. Denna fråga utgör ej en af dem som glänsa i verldshistorien, som der betecknas med kursiv stil, men det oaktadt är den en af de vigtigaste, som någon tid kan ha att uppvisa. Med detta enkla ord sockenbibliotek står äfven folkskolan i närmaste samband. Det förra utgör endast en fortsättning, ett fullständigande af den senare. De frön som fåtts i skolan böra ej glömmas i ladan, de må äfven sås ut ånyo, för att gilva rika frukter. Bildningens och upplysningens mark får ej vårdslösas, den måste skötas väl, för att kunna bära gyldene skördar. Derföre, medan vi så ifrigt, så varmt kämpa för en allmännare folkupplysning i skolan, vare sig nu efter den ena eller andra methoden, må vi äfven se till att dermed ej allt tar slut; det skulle vara att så på hälleberget, der första stormen sliter bort det löst fästa strået. En allmänt upplyst nation är en stark nation, ty hon skall aldrig fördraga någon förtryckande boja på sina skuldror, hon skall aldrig lida despotismens knout — ty hon står ju sjelf midti ljuset; skulle hon väl då heldre föredraga mörkret deromkring? En allmänt upplyst nation känner sina pligter både mot sig sjelf och andra, men vet äfven sina rättigheter. År 1860 skall derföre utan tvifvel få skåda, huru denna mäktiga ide alltmera banar sig väg framåt och slutligen öfvergår till allmän öfvertygelse. Det är ett strängt arbete på vetats fält, men så är ock vinsten angenäm. Landets vise och förståndige hatva utän tvifvel redan insett denna allmänbildningens vigt och skola otvifvelaktigt hvar i sin stad vinlägga sig om densamma. Allmänna bildningen lär oss att värdera friheten, att anse henne som lifvets ädlaste perla. Vi skola derföre ej tåla yttre våld; men böra bereda oss att emottaga den fiendtlige gästen, om han skulle vilja komma, Fosterlandskärleken är samhällskroppens hjerta, liksom allmänandan dess lifsvärme. Med den förras död slutar äfven den senare. Lifvade af hängifvenheten för fädernetorfvan, är det vår pligt, vår oeftergifliga skyldighet, att äfven vilja bevara henne. Men för att kunna detta, måste vi se till huru. Känna vi oss svaga, måste vi på ett eller annat sätt stärka oss. En allmän rörelse börjar nu uppstå i de länder, hvilka kunna ha någon rofgirig granne att frukta. Dag efter dag blir man mera öfvertygad om oförmågan att kunna endast med reguliera trupper värna sig. Dessa sluka våra medel, förstöra våra finanser och äro ändå i farans stund otillräckliga för sitt ändamål. Man måste derföre se sig om efter medel att kunna få större krafter för bättre pris. Som ett vädjande till ett folks fosterlandskärlek sällan låter höra sig förgäfves, var man genast beredd att erbjuda sig sjelf som frivillig (volunteer). Denna fråga om ett nationalförsvar är här i vårt land ej ny. Utom det att den är af gammal häfd, har den under senare tiotalens riksdagar flere gånger behandlats, utan att dock, olyckligt nog, ha kunnat väcka till lifs den slum