Göteborgsposten – 3 januari 1860, sida 1

hade hon äfven ärft en del af deras värdighet; och huru löjlig hennes djupa nigning, då hon inträdde : rummet, än kunde synas för en parveny i våra da gar, skulle dock en dam vid George den andres hoj säkerligen ej funnit något ovanligt eller orimligt deri! Då baroneten blef henne varse, spratt han til såsom en den der plötsligt uppväckes ur en plågsam dröm. — Ah, Jarmy, är det ni? — Ja, sir William. — Har jag ringt? — Nej, sir William. — Hvad för er då hit? frågade hennes husbonde med en ton, som tillkännagaf hans missnöje öfver att hafva blifvit störd i sina tankar. — Jag är nödsakad att oroa er, återtog den gamla qvinnan. Det är något nytt .. . någonting har händt. — Någonting har händt? upprepade baroneten med förvånad mine. — Ja, sir William. Den gamla var tydligen förvirrad och visste ej, huru hon skulle fortsätta. Enslingen betraktade henne med mera uppmärksambet och såg att hennes ögon voro fyllda med tårar, att hennes röst darrade och att hela hennes ansigte förrådde en djup rörelse. Han gissade genast att någon vigtig händelse måste ha stört denna qvinnas lugn.