Göteborg, d. 3 Januari 1860. Historiens gudinna har nyss slagit upp ett nytt blad i mensklighetens konto och med sin griffel deröfver skrifvit talet 1860. De äro ännu för oss fyra mystiska siffror; ty det är intet menskligt öga beskärdt, att skåda bortom det täckelse, som skiljer det närvarande och det tillkommande. Men menniskan kan dock, med ledning af den erfarenhet som utförda handlingar och timade händelser gifvit, bilda sig en föreställning, en tanka om hvad som i den närmaste framtiden skall komma. Det är denna vishet, som ligger förborgad i historiens blad och hvilken endast vårt slägtes heroer förmått tillegna sig. De hafva just för sin storhet att tacka de lärdomar det förflutna gifvit dem, på denna grundval ha de byggt sina planer och genom dessa åter gifvit en viss riktning åt de närmast framtida händelsernas gång. Lyckliga derföre de nationer, som vetat att suga vishetens honung ur kalken, huru mycket än törnena sticka! sådana nationer kunna lugnt gå sin väg framåt mot fullbordan af sin id, de veta att gifva sig sjelfva styrka, ty med erfarenhetens dissekerknif bortskära de det som är ruttet. Deras tillvaro, deras lif förrinner lugnt som en stilla elf, i deras inre finnas ej elementerna till några af dessa häftiga stormar, hvilka stundom så plötsligen uppstå, sönderslita samhällsbanden, bringa fränder i harnesk emot hvarandra och sätta eld i verldens alla hörn; men de gå dock alltjemt framåt — i mensklighetens lif finnes intet Stilleben, fast väl stundom ett Rickgehen —och komma slutligen fram till sitt närmaste mål, inre styrka och kraft att motstå befarade yttre våldsverk, frihet i sina författningar och bildningens allmännelighet. Vårt land, vårt älskade fosterlaud är, skulle vi tro, ett af dessa lyckliga länder, som få fritt och oantastadt gå sin bana framåt. Vi böra derföre ock vara Försynen tacksamma och väl begagna lugnets tid. Ett folk har mycket att göra, det får ej lägga händerna i kors och endast makligt afvakta hvad den kommande dagen kan bära i sitt sköte. Det visa språket den som icke vill arbeta, skall icke heller äta är tillämpligt ej allenast på individer, utan äfven nationer. Samma öde väntar beggedera, om de hängifva sig åt lättjan, taga dagen som den kommer och låta Försynen bekymra sig om resten. De hemfalla båda åt armod, andlig försoffning, sjuklighet och slutligen död. På dagordningen för svenska folkets nuvarande äflan och flit stå de vigtiga och betydelsefulla orden: Allmän upplysning, Nationalförsvar och Förbättrade kommunikationer. Häråt måste vi under nyinträdda året hufvudsakligast rikta vår uppmärksamhet. Det tilländagångna året var vittne till en mäktig rörelse inom vårt land, en rörelse, hvilken ej allenast verkade på det yttre af samhället, utan inträngde i dettas inre och utöfvade sin verkan ned i den lågaste koja. Denna rörelse