Göteborgsposten – 2 januari 1860, sida 1

platform, dit man under de inre oroligheterna hissa upp sitt artilleri, för att skydda invånarne. De nyare arkitekterna och tapetserarne had blifvit förbjudna att ändra något i byggnadens sti och möblering. De höga rummen med sina panel ningar af ek hade ännu qvar porträtterna af den som lefvat och dött inom deras murar; och om taflor nas originaler kunnat stiga upp ur grafchoren i der närbelägna kyrkan, der de till största delen hvilade skulle de ha funnit samma stolar med höga rygg stöd, samma rikt utskurna vapen, samma massiv: bord, samma sammetstapisserier (dock något gylnade af tiden och solstrålarne, som utan krus trängde ir genom de små fönstren), samma sängar med sing himlar och samma bönstolar, som de sett, medan de ännu sjelfva lefde. Endast ställets egate hade förändrats. Den vidsträckta parken, som omgaf Carrow, va: mycket skuggrik med dalar, kullar och breda ängar. som upplystes af solen och der hjortar och råbockai glädtigt tumlade om, medan daggperlorna ännu glin. drade i gröngräset. Klostrets hela omgifning hade ett utseende a vördnadsväckande åldrighet. Ekarne voro riktiga jättar i sitt slag; de mörka tallarne, lärkträden och bokarne tycktes vara åtminstone jemnåriga med sjelfva byggnaden; tillochmed kråkorna, hvilkas förfäder hela sekler igenom byggt sina nästen i de täta,