År 1860. Klockan i tornet slog midnattens timma. Nyåret intog sin lediga tron. Varse jag blef en underlig dimma, Som snart sig dock redde ut till — en vision. Skeptiker! du mig för dikt skall beskylla. Redan på förhand jag känner min dom. Klart jag dock såg den Cumas Sibylla, Som med sina böcker beherrskade Rom. Endast en dufunge är ock mot henne Sjelfve Jerusalems skofabrikör, Denne besjungne botgörare, denne Ytterst mårkvärdige verldsflanör. Adertonhundradesextios öden Skildrade hon uti hastiga drag. Deras fördöljande är ej af nöden. Derför de återges här idag. Om profetiorna också ej fyllas, Om ej en enda af alla slår in, Kan likväl skulden blott blifva Sibyllas; Aldrig, nej aldrig! kan den bli min. Hvad telegrafen har nyss profeterat, Men likväl föga uppmärksamhet vann, Skola vi snart se realiseradt. Påfven skall visa att det går an. Hvad som all verlden nyss fann så narraktigt, Knappt värdt en tanke, han skall låta ske. Kejsar Napoleon medeltidsaktigt Lyses i bann af sin protege. Kejsarn blir icke dekontenanserad, Icke han viker ett endaste tum. Innan kongressen är väl etablerad, Står i Paris ett concilium. Fint han bland presterna nu intrigerar. Sfinxen att trotsa snart sakna de mod. Så han Hans Helighet detroniserar Följande Filip den Skönes metod. Aldrig en furste det fanns, som mer kände Konsten att tumma med hot och med list. t monsignor Bonaparte sin frände Vinner han äfven tiaren till sist. Denne i Avignon sen residerar. Cesar är nådig, fast stundom ock sträng. Hvarje katolskt kabinett subskriberar Smånätta summör till påfvens soutien. Men, hör jag frågas, kongressen? kongressen? Säg hur med Mellan-Italien det går? Olika meningar, skilda intressen Göra att frågan ej löses i år. Der blir oreradt på många fasoner. En excellens der vill låta förstå Att det är lofligt för alla nationer, Som fått tyranner, att — bedja dem gå. X— -— os. —— — LL 0000-77 EEE