Göteborgsposten – 2 januari 1860, sida 1

nissar och nassar och sedan en utomordentlig kommers öfverallt hos hv arjom och enom, som har något till salu. Det är ett trångmål, en ifrig begärelse, ett virrvarr, som låter tänka sig. Hos Leja stannar mången i timmar för att slutligen få hemföra en guttaperkafigur, som skriker när man klämmer honom på magen, och mången arbetar icke blott i sitt anletes svett för att konma fram till disken och lå veta, att den eller den attrappen är slut. Emellertid blir det qväll. Somliga gå att giäspa och äta krumgädda hos en tant, andra nedlägga gods och guld för en fästmös fötter och emottaga med förtjusning några pussar och ett utsyddt cigarrfodral såsom vedermäile; somliga sitta hemma och ha barn, julgran, tennsoldater och nötter att roa sig med; andra slå sig ned i en vrå på operis och intaga högtidligt långa tutingar; hvar och en har roligt på sitt sätt och vis, den ene har det så, den andre si och så. Om julnatten drömma de små så lyckligt med alla sina askar och strutar bredvid sig, och de store sakna en sådan dröm. I julottan tittar man med sömniga ögon på de tusentals kyrkoljusen, man går och kommer, igenkännör den söte hofpredikanten, men har ej tid att höra på honom. Så blir det stort kalas öfver hela staden. Alla äro bortbjudna på middag, ingen är hemma. Annändagen så der med. Men då börjar det allmänna lifvet igen, familjerna skingras, alla teatrar spela för fulla hus och frampå natten är den stora maskeraden hos La Croix. Dit tror jag vi begifva oss. Usch så roligt! Det är visserligen icke en maskeradbal comme-il-faut, men det är en sådan der maskis som går an. Packadt folk. Och det är mycket schangtilt folk, om också icke gentilt, hvilket likväl icke hindrar att man här återfinner våra remarkablaste grefvar och baroner och gardets förnäma eller förnämsta hjeltar bland de utvaldaste kongl. sekreterare, en faslig mängd grossoch minuthandlande med sin svit af kontorister och bokhållare samt till och med sådana, som i hvardagslif äro iklädda en tjenares skepelse och lika vaksmästare och lakejer. Det händer äfven i tysthet att de allra finaste damer låta sig ledas af någon säker arm för att vara med en liten stund och blott se på. Samtliga de sköna äro maskerade och större delen förklädda till herdinnor och dalkullor eller till dalkullor -och herdinnor och endust i ett par undantag har fantasien sträckt upp sig till en Columbine och en Lydia Tompson i Highlandfling. Några kavaljerer ha gjort sig pittoreska med en tyrolerhatt, en pajazzomössa eller en sjömansskjorta. Hvad här är skönt ändå—-! Se hvilka präktiga, dragonlika junoner och dessa älskliga, jemntocka sylfider! O,en hals, som en svan skulle förstå sig på, o, en arm, rund som en mesanmast och hvit som en — ajaj, nertill har blyhvittet fallit af och den arma armen rodnar för minnet af någon olycka som händt i köksspisen. God dag, vackra mask, jag söker dig fjerran, jag söker dig när —