Göteborgsposten – 2 januari 1860, sida 1

nästan ogenomträngliga kronorna, liknade ej andr: vanliga foglar; deras aristokratiska och vördnads väckande min påminte ofrivilligt om ett högdrage och allvarsamt domkapitel. Om ni sett dem allt mak flyga öfver egorna, skulle ni ansett dem fö ett privilegieradt slägte, fredadt för de unga dag drifvarnes och närboende arrendatorernes bössor Dessa sednare fruktade nemligen alltför mycket si William Mowbray, egaren till Carrow, att de skulle våga lossa ett skott på hans egor, isynnerhet som de visste, att han ej tilläte ett sådant ofog. Härmed vill jag ej påstå, att baroneten var jä gare; han gick tvertom aldrig ut med bössan på axeln och vårdade sig ej heller om vildbrådet för de personers räkning, som besökte honom. Med undantag af församlingens kyrkoherde, som varit hans studentkamrat i Oxford, tog han ej emot någon menniska. Hans lif var lika ensligt, som den boning han bebodde. Böckerna voro hans närmaste umgängesvänner och han eftertraktade ej några andra. Också hvimlade egorna af vildt, till stor harm för bönderna. När den årliga räkenskapsdagen kom, beklagade de sig högt öfver den skada de ledo af djuren; men sir William var en så medgörlig herre, och han ersatte dem så frikostigt för den förlust de gjort, att de nödgades synas belåtna. Visäga synas, ty det är lika svårt att finna en arrendator, hvilken ej beklagar sig, som en politisk charlatan utan anhängare. Kunotet är deras dagliga hufvudton.