Göteborgsposten – 31 december 1859, sida 1

— ÖX —II äkta kejserligt habsburgska oefterrättlighet, hvarmed Frans Josef afslog alla bemedlingsförslag. Denne furste skulle, genom att införa reformer i sina norditalienska provinser och afsäga sig den sjelftagna rätten att intervenera i hertigdömenä och legationerna, kunnat betaga Frankrike och Sardinien hvarje giltig krigsorsak och sålunda blifvit i okränkt besittning af de länder, som 1814 års traktater tillerkänt honom. Men då han, trotsande vänskapliga makters råd, utfärdade ett barbariskt ultimatum och lät stora härmassor gå öfver Ticino och utbreda sig på Piemonts slätter, var det ej svårt att förutse, att det kejserliga öfverdådet skulle bli straffadt. Få torde dock ha föreställt sig, att knappt tvenne månader sedan Giulay i sitt högqvarter vid Sesiafloden (i Piemont) daterat sin depesch till kabinettet i Wien med tragikomisk tvärsäkerhet: Kojsaredömet Österrike, provinsen Sesia, hela den stolta österrikiska hären efter nederlag på nederlag måste draga sig på andra sidan Mincio, lemnande nästan hela Lombardiet i sticket åt de allierade. Lyckligtvis för det i trångmål bragta Österrike, hade kejsar Napoleon då redan uppnått sitt mål. Hvad han åsyftat var Österrikes förödmjukelse och icke Italiens frihet; denna senare skulle blott till en tid tjena som täckmantel för hans dynastiska sträfvanden. Tillfälliga omständigheter hade förenat den franske despotens och de italienska frihetsvännernas intressen, men de kunde dock ej länge öfverensstämma med hvarandra. Hvad hade också Napoleon III vidare att göra bland dessa högsinnade kämpar för det sköna fosterlandets nationella oberoende och frihet? Långt mera frestande då för honom — för parvenyen på kejsartronen, att i Villafranca dricka brorsskål med en kejsare med medeltidsanor, en kejsare, på hvars framtida tacksamhet han kunde ha de största anspråk. Hvilka än de sjelfviska planer voro, som dolde sig under kejsar Napoleons samtycke till Villafrancafreden, så är det dock icke underkastadt något tvifvel, att de blifvit korsade genom den orubbliga och sannt patriotiska hållning, som Central-Italiens folk intagit efter denna freds afslutande. En europeisk kongress skall nu sammanträda, såsom man så gerna vill hoppas, för att sanktionera deras frihetsoch nationalitetssträfvanden; och det torde bli vårt eget lands representanter förunnadt att bidraga till en sådan lösning af frågan. Väl kan man förutse österrikiska och franska intriger till förmån för de fördrifna furstarnes restauration eller för bildandet af en fransk vasallstat i Central-Italien, men man torde dock kunna antaga att dessa komma att omntetgöras af en makt, som väl ej blir representerad vid kongressbordet, men hvars osyniga inflytande dock öfverträffar hvarje der representerad makts, neml. den sjette stormakten, den allmänna meningen. Men ehuru den italienska frågan på verldsheatern liksom i denna återblick intagit försrunden, är den icke den enda vigtiga poliiska fråga, som det gamla året öfverlemnar i rf åt det nya. Det fredliga England, som, i öljd af en, såsom man i det längsta bör hopvas, ogrundad fruktan för en fransk invasion, vå otroligt kort tid förskaffat sig en dess naionella oberoende betryggande folkbeväpning, var . både i den yttersta Östern och den ytersta Vestern råkat i allvarsamma förvecklinsar med främmande verldsdelars stormakter.