Göteborgsposten – 31 december 1859, sida 1

vagga, går han än till den ena än till det andra a de mångfaldiga konstsakerna, som skulle bortslås. — Sex antika statyetter i guld och silfver! Et tusen dukater bjudet! — Ett tusen och fem, ropar en annan röst, ocl den förste återtager: — Ett tusen ett hundra. Ingen vågade öfverbju da honom och ropet blef hans. Den gamle guldsmeden förmådde knappt andas hans kinder voro nästanså hvita som hans hår ocl en krampaktig darrning öfverföll honom; likväl fort for han att stå vid sidan af skrifvaren, som uppteck nade anbuden. Då allt var försåldt, blickade der djupt skakade gubben omkring sig. Det förfärligast ögonblicket nalkades; det ögonblick, då köparne skull bortföra rikedomarne, som åldrats med konstnärn som varit hans husgudar, hans andra jag. Skrifva ren uppmanade dem, som inropat de tjugotre sist: persedlarne, att träda fram. — Alla dessa ha blifvit köpta af en enda per son! ropade samme handtverkare, som språkat met den obekante vid rådhuset. — Så må han då komma fram, nämna sitt namr och betala, genmälte auktionsskrifvaren. Och en man af tjugofem eller tjugosex års ålder med ett mildt, skönt ansigte, trädde fram till bordet Han var klädd i präktig fransk drägt, och en spans mantel, styf af guldoch silkesbroderier, hängde be hagfullt öfver hans skuldror. Kring halsen hade har