Göteborgsposten – 31 december 1859, sida 1

Göteborg, d. 31 December 1859. Om de känslor, som under årets sist timmar påtvinga sig oss, då vi kasta en blicl på den förflutna tidsrymden och erinra os hvad den inneburit för oss och för dem, son äro oss närmast genom blodets och hjertat band, äro djupa och allvarliga, huru mycke mera måste då icke de vara det, som bemäk tiga sig oss, när synkretsen vidgas och v I betrakta hvad det förflutna året varit för sam hället, för nationen, för menskligheten oc densammas högsta och ädlaste intressen. Meri vi nalkas icke allenast gränsen af ett år, utar af ett årtionde — ett årtionde, som man må ste erkänna vara af stor betydelse, icke blot för kulturen och det sociala framåtskridandet utan äfven för nationaliteternas sak, för der borgerliga, den politiska och den religiösa fri hetens, så framt man har ögonen öppna icke blott för yttre sakförhållanden utan äfven för idgernas utbredande bland folken, för deras rening och konsolidering, hvilket allt måste bilda grundvalen till de förändringar, som skola blifva varaktiga och välsignelsebringande. Att sådana förändringar icke rätt länge skola låta vänta på sig, tyckes dessutom alla tecken antyda. Vid det snart förflutna årtiondets början var reaktionen segrande i de allra flesta af Europas länder och regenterna tycktes tätla med hvarandra i vidtagandet af opopulära och frihetsfiendtliga åtgärder. Nu tyckas äfven de monarker, hvilkas länder icke bindas af någon konstitution, börja draga i betänkande att handla i öppen strid mot folkviljan. Det är, som sade dem en inre röst, att marken är icke riktigt säker under deras fötter, som skrefve en osynlig hand på sjelfva den lysande festsalens väggar sitt: mene, mene, thekel upharsin. Just i de länder, der reaktionen vid slutet af år 1849 firade sina blodigaste triumfer, visar frihetsbegäret sig starkast. Italien har, gynnadt af tidsförhållandena, redan hunnit halfvägs mot frihetens efterlängtade mål, och Ungern rycker på sina hatade kedjor med ständigt växande otålighet. Kan man då säga att detta årtionde gått spårlöst fram öfver folken? Ännu denna dag för ett år tillbaka anade endast några få, att ett italienskt frihetskrig stod för dörren. Men redan den följande fälldes några ord, som för hela Europa bebådade de stora ting, som komma skulle. Den man, som uttalade dem, och som skulle möjliggöra det italienska folkets befrielse från det främmande ok, hvarnnder det så länge suckat, var sjelf ingen frihetsvän. Tvärtom var han en principlös despot, som slagit sitt eget fädernesland, det stolta men oroliga Frankrike, i blytunga fjettrar, fastän det för tillfället ingick i hans planer att uppträda i ett annat land såsom frihetens och det nationella oberoendets kämpe. Här om någonstädes spårades denna verldsironi, hvarom våra tyska stamförvandter tala så mycket. Icke låg Italiens frihet envåldsherrskaren i Tuillerierna om hjertat, men Han, som leder konungarnes hjertan såsom vattenbäckar, Han, i hvars gudomliga verldsplan folkens frihet och lycka ingår, begagnade sig af denne furstes ständigt stämplande herrsklystnad för att bereda det olyckliga Italiens folk en möjlighet till befrielse. Lika fördelaktig för de italienska frihetssträfvandena som denna napoleonska herrskystnad, var den blinda hårdnackenhet, den