Göteborgsposten – 31 december 1859, sida 1

beten, som voro hans stolthet och glädje på gamla dagar; från dessa herrliga mästerstycken, som väckt allas beundran. Men så tänker en rättskaffens Närnbergerborgare, och hela staden deltager hjertligt i den gamle guldsmedens bekymmer. Men det var alltid så, nådig herre. Så ofta man talade om Därer och prisade honom, måste man tillika beklaga honom. — Misstyck ej, min gode mästare, inföll den obekante, att jag måste bedja er om en förklaring af edra senare ord. — Hjertans gerna, nådig herre. Josef Därer hade tre söner och en dotter. Flickan fick en ansenlig hemgift och blef, som sagdt är, gift med en Libeckerköpman, som nu är en flykting. På sina äldre söper har han slösat mycket penningar; den ene är anställd vid kurfurstens af Bäjern hof, den andre vid hertigens af Weimar; men på deras hastiga och glänsande bana glömde de snart den gamle fadren, ja de hafva till och med bortbytt sina borgerliga namn mot grefve och friherretiteln. — Och den tredje sonen, hvad har det blifvit af honom? — Af Albrecht? inföll handtverkaren. Jo, Albrecht ville bli konstnär, han, men fader Därer var deremot. Du blir guldsmed som jag, brukade han säga till gossen då han bad om blyertspenna, pensel och duk; hvarom icke så lemnar du mitt hus, ty jag ämnar ej föda dig längre än du under min uppsigt sköter hammaren och stansen.