Göteborgsposten – 31 december 1859, sida 1

ga fakta, som kunde bevisa hvad han sade. Om så ledes icke våra krigare kunde få uppträda till för svar för detta folk, borde nationen dock med sitt or understödja noninterventionsprincipen. Tal. gillade si motionärens tanke att han upptog motionen såsom si! egen. I ett stånd hade man sagt att denna motioi ej skulle vara grundlagsenlig, men detta vore ej sannt ty den ena statsmakten egde att framställa önsknin gar till den andra. Då regenten bör vara exponen ten af folkviljan och denne regent är en ridderlig man borde han ej finna något för sig stötande i denna hi Lallerstedts framställning. Frih. Paykull trodde e några fördelar skulle kunna på kongressen beredas italienska folket. Kunde ej dela hr Lallerstedts tan. ke och ansåg den ena statsmakten ej böra inträda på den andras område. En skrifvelse i detta ämne kun. de ej få någon betydelse och tal. ansåg motioner uppkommen af ett begär att få inflytelse på regeringsåtgärder, som ensamt tillhöra konungamakten ; och 11 S Regeringsformen säger uttryckligen att Konungen eger att behandla ämnen af denna art på det sätt honom lämpligast synes. Dylika beskickningar vore dessutom kostsamma och stodo ej tillsammans med våra inskränkta tillgångar, Tal. afstyrkte motionen och yttrade att den måtte läggas till handlingarne. Hr Dalman hade ej rätt kunnat höra hvad friherrn yttrat. Men att motionen skulle läggas till handlingarne, dertill ansåg han den vara af för genomgripande vigt. Om ständerna uttalade sina sympathier för ett folk, som låge aflägse från våra landamären, så kunde detta på intet vis skada våra intressen. Att Konungen eger att ensamt besluta i ministeriella mål kände tal., men säkert skulle han med tillfredsställelse emottaga detta uttryck af representanterna för hans folk. Understödde af allt hjerta motionen: en fri opinionsyttring af ett fritt folk vore det bästa stödet för thronen och diplomatien. H. Exc. hr friherre Manderström: Jag kan för min del icke annat finna, än att Rikets Ständers rätt, att till K. M:t framföra sina önksningar, i hvilket ämne som helst, än dem, genom grundlagen så uttryckligen tillförsäkrad, att Jag icke kan dela en föregående talares i detta afseende yttrade tvifvelsmål. I min tanka finnnes intet hinder för att den nu föreslagna motionen kan och bör af vederbörande utskott behandlas. Men på samma gång jag medgifver Rikets Ständers obestridliga rätt i detta fall, måste jag äfven förbehålla K. M:t dess, genom 11 8 Regeringsformen förvarade rätt att på Rikets Ständers framställning fästa det afseeende honom lämpligt synes, hvarmed aldrig kan förstås annat, än hvad han med rikets sannskyldiga nytta finner bäst öfverensstämma. Hvad åter beträffar Sverges deltagande uti den kongress, som blifvit kallad att den 5 Januari nästkommande år i Paris sammanträda för att rådpläga om de italienska angelägenheternas ordnande, tror jag att då Sverge, såsom en af de vid Wienerkongressen 1815 kontraherande makter, blitvit inbjudet att i denna kongress deltaga, det skulle varit illa förenligt med fäderneslandets rätt uppfattade intressen, om K. M:t skulle afböjdt det deltagande i Europas rådslag, hvartill K. M:t sålunda blifvit kallad. Jag är i tillfälle att meddela Ridd. och Adeln, att H. M:t Konungen redan i dag har utsett de ombud, hvaraf K. M:t vid detta tillfälle kommer att representerag. Hvad de instruktioner vidkommer, hvarmed dessa ombud komma att förses, förbjuder mig min pligt att derom meddela några upplysningar, men jag tror mig kunna med full tillförsigt antaga, att ingen inom detta hus eller inom representationen kan betvifla, det deras innehåll blifvit fullkomligt förenligt med K. M:ts värdighet, och med dess rikens sanna konstitutionella intressen. Grefve af Ugglas: Lika djupt som andre tal. vore äfven han fattad af deltagande för detta folk, som under många års förtryck lidit och kämpat, som nu afskuddat sig sina fjettrar och tillvunnit sig Europas odelade aktning. Delade samma känsla som motionären, men uppträdde mot formen för denna känslas framförande; mindre dock för denna fråga, än för det prejudikat som deraf skulle uppstå. Ständerna borde ej taga ett sådant initiativ, och genom för tidiga meningsyttringar kunde landet invecklas i obehag. I England har aldrig, så vidt tal. visste, fråga uppstått att före förhandlingar fatta ett beslut i en fråga såsom denna. I parlamentet vänder man sig mot hvad som redan förekommit, ej mot hvad som skall göras; och det är stor skillnad mellan England och Sverge; i England styra ministrarne endast på grund af majoritet i parlamentet. Det finnes två fall då ständerna böra taga hand om utrikes politiken, först: om man hyser misstroende till regeringen, men detta vore ej händelsen nu och utrikesministerns förklaring nyss borde vara tillräcklig, och för det andra, om under en svårare förveckling mellan vårt land och ett annat man vill gifva stöd åt regeringens politik. Tal. kun