Göteborgsposten – 28 december 1859, sida 1

— skussion. Prosten Modigh uttalade sin förundran öfver, att åtgärder, som härutinnan varit förordade allt sedan 1853, ännu icke blifvit vidtagna. Han sjelf hade sedan nämnde år begraft tre postiljoner, som alla fallit för lönmördares hand. D:r Sandberg instämde med honom, men skulle, då frågan förekommer i sammanhang med 1859 års revisionsberättelse, vidare yttra sig. Prosten Ljunggren erinrade derom, att poststyrelsen afgifvit två förslag till poströtveriers förebyggande, men att förslagens verkställighet mött oöfverstigliga hinder. Ståndet kommunicerades den i borgareståndet af hr Lallerstedt väckta motionen rörande beskickningen till den europeiska kongressen. Komminister Beckman ansåg denna motion böra remitteras till statsutskottet. Han trodde väl, att ständernaunna mellersta Italien all den frihet detta kan få, men representationen borde akta sig för att komma i strid med 88 11 och 12 i regeringsformen. Skulle ständernas opinionsyttring af K. M. vinna det afseende, att ett krig) blefve följden, så tillkomme det äfven ständerna att betala fiolerna. Prosten Almqvist fann motionen såsom ett önskningsmål böra gå till ekonomiutskottet, och en motion sådan som den ifrågavarande vore visserligen ovanlig, men ingenting oerhördt. Sådan opinionsyttring hade svenska folket afgifvit i afseende på grekiska frihetskriget och polska revolutionen. Grundlagen lägger intet hinder i vägen för motionen. Det vore tids nog att tala om motionen sjelf, när hon återkomme från utskottet. HH. h.erkebiskopen erinrade om, att motionen redan var af vederbörligt stånd remitterad och att det ej är tillständigt att draga remissen under diskussion, om han ej från utskottet återkommit efter att hafva blifvit af detsamma förklarad icke höra under dess behandling. Riksarkivarien Nordström hade velat göra samma erinran som erkebiskopen, och ville icke förrän då motionen återkommit yttra sig om dess innehåll. Prosten Modigh ansåg komminister Beckmans yttrande blott såsom ett skämtsamt uttryck af hans närvarande glada lynne och reserverade sig sin rätt att i behörig tid yttra sig i frågan. Borgareständet. Statsutskottets utlåtande n:r 13, i anledning af rikets ständers åren 1857 och 1858 församlade revisorers berättelse angående nämnda år verkställda granskningar af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under åren 1854, 1855 och 1856, föredrogs punktvis och blef af ståndet utan någon anmärkningsvärd diskussion godkändt. Bondeståndet. Vid föredragning af J. O. Almqvists motion om meddelande af instruktion åt det ombud, som kommer att representera Sverige vid kongressen för ordnandet af de italienska angelägenheterna, samt i sammanhang dermed hr Lallerstedts i borgareståndet väckta motion i samma ämne, uppträdde P. F. Mengel, under påyrkande af det ovanliga deri, att en motion, sådan som denna, blifvit väckt i tvenne stånd; det ovanliga låge dock endast deri, att representationen ej förut tagit befattning med dylika ämnen. Ofta har det händt, att de stora makternas ombud sammanträdt för att ordna folkens angelägenheter, men dervid hafva folken ofta dragit det kortaste strået Nu har äfven Sverige blifvit inbjudet att i en dylik kongress deltaga, och derföre bör representanten för vårt land, för att med så stor kraft som möjligt kunna uppträda, vara försedd med en instruktion, som grundar sig på folkets uttalade mening. Talaren önskade äfven att ekonomi-utskottet skulle så skyndsamt som möjligt behandla frågan. Med Mengel instämde Iloz, Lundahl, Nils Larsson. Malmin, E. M. Falk, Erik Ersson, f. v. talmannen Per Ericsson från Wermlands län jemte en stor del af ståndets öfrige ledamöter. C. C. Netterbladt från Stockholms län var af själ och hjerta tillgifven friheten och önskade att, då Sverige nu skulle utsända en representant till kongressen för ordnande af de italienska angelägenheterna, denne representant måtte uttala sig i frisinnad anda, till fördel för ett folk, som länge suckat under despotismens hårda ok. Önskligt vore, om en opinionsyttring af de folkvalda stånden för Italiens oberoende inverkade på den instruktion, som kommer att utses. Anders Ericsson från Elfsborgs län fann i motionen intet ord, som kunde olagligt söka inverka på konungens grundlagsenliga rätt att besluta i dylika mål, utan blott en önskan deruti uttalad, som ätven kunde utgöra ett stöd för konungens åtgöranden. Hvarje vän af frihet vore utan tvifvel lifvad af välönskningar för det i både andlig och lekamlig måtto nedtryckta italienska folket, och derföre vore motionerna af så stor betydelse. Önskade föröfrigt att de måtte erhålla så skyndsam behandling som möjligt. Per Östman från Vester-Norrlands län hade märkt, att regeringen ofta lagt vigt på folkets framställda önskningar, och derför borde äfven representationen uttala vårt folks åsigt, att italienska