Göteborgsposten – 21 december 1859, sida 1

tenen sjelf lemnade sist sitt vackra och nya fartyg, och tog sin plats akterut i båten, för att med en afbruten åra till styre söka föra den halfsjunkna, bräckliga farkosten genom rasande vågor samt okända skär och bränningar. För rodd hade man blott 2:ne små åror; men ingen kompass, ingen lanterna, ingen mat, intet vatten! Knappt hade båten lemnat fartyget förrän detta kastades mot klipporna och begrofs under de oblidkeliga vågorna, hvilka störtade sig öfver detsamma som deras egna säkra rof. Nu var om möjligt de arma skeppsbrutnas belägenhet mera fasansfull än någonsin. Den bräckliga farkosten, åt hvilken 10 lif voro anförtrodda, slungades våldsamt mellan bränningarne, hvilka då och då upplystes af någon svag månskensglimt, som lyckades bana sig väg mellan de tjocka och mörka molnen, och visade öfverallt en gapande död. Ord saknas för en skildring af denna belägenhet, värdig en Marcus Larssons pensel. Kl. omkring sju på morgonen landade dock de: skeppsbrutne lyckligt vid en holme, på hvilken de till innerlig glädje varseblefvo ljus. De landstego och styrde kurs efter ljuset, hvarigenom de omkring kl. 8 på morgonen ankommo till Gullholmens fiskeläge. Visserligen voro de hungrande, törstande, frusna och i saknad af de nödvändigaste klädesplagg; men de voro ju ändock räddade! Märkvärdigt nog hade det späda barnet under hela den förfärliga natten ej hörts gifva ett enda klagoljud ifrån sig; men så hade modern ock, som pelikanen i fabeln, blottställt sig sjelf, för att bevara sitt älskade barn. Kapten Vogdt begaf sig straxt efter landsättningen till Lysekil, för erhållande af nödig bjelp af dervarande hannoveranska konsul. Vid resan dit fann kapten Vogdt till sin stora förvåning sitt öfvergifna fartyg som vrak liggande, till större delen sjunket, uppkastadt emot en klippvägg i närheten af fiskeläget Södra Grundsund. Strandboarne voro derredan sysselsatta med plundring, hvilken dock snart hindrades af ditkommande tullbetjening. Uti fartyget, hvilket hade kostat 30,000 gulden, egde kapten Vogdt en fjerdedel, hvilken dock ännu ej helt och hållet var betald, ej heller tillfullo assurerad, hvilket väcker ett ytterligare deltagande för hans olycka. Ehuru detta skeppsbrott ej till sina följder blef så förfärligt, som de, hvilka nyligen vid främmande kuster timat, hafva vi dock ansett en något utförligare berättelse derom böra intressera våra läsare. Berättelsen grundar sig på dels den sjöförklaring som skeppare och besättning afgifvit, dels på mundtliga berättelser af dessa, antecknade af vår korrespondent på Lysekil. Händelsen besannar hvad den engelske skalden Dibden så vackert säger om sjömanslifvet i allmänhet, hvilket uttryck blifvit begagnadt som motto för denna berättelse.