Göteborgsposten – 17 december 1859, sida 1

SS HH fara varliga fram med statens tillgångar, skullt representanterna göra sig mera förtjenta a fäderneslandet än genom det stora flertalet a dessa motioner, som, efter all anledning, ärc dömda att i sinom tid läggas till handlingar na. Isynnerhet borde de begge priviligieradc stånden erinra sig huru litet slöseriet mec statsmedlen anstår dem, som lemna ett jemfö relsevis så ringa bidrag till desamma. De veta mer än väl hvilka folkklasser det är som få betala kalaset. Men, vi upprepa det man kan icke annat än önska, och önskninga hjelpa så litet härvidlag, voro de än den sto. ra majoritetens af det svenska folket. Dessa begge stånden förstå förträffligt konsten att stoppa bomull i öronen för att sedan efter behag husera med sin myndlings, det svenska folkets, egodelar. Man får ofta nog höra dem, som yrka på en bättre hushållning med de allmänna medlen, karakteriseras af sina motståndare såsom anhängare af strypsystemet, af mössornas politik, m. fl. vackra saker. Man förbiser härvid den vigtiga skillnaden mellan den sparsamhet, som motsätter sig de välbehöfliga anslagen åt samhällsvigtiga företag, åt institutioner och åtgärder, som afse att befrämja kulturens och nationalvälmågans utveckling, och den hvilken söker möjliggöra dessa genom förekommande af alla utgifter, som med fog kunna betraktas som öfverflödiga, och icke genom upptagande af lån på lån eller genom utskrifvande af betungande skatter. Icke har regeringen att förvänta sig någon opposition från de upplysta fosterlandsvännernas sida mot sina förslag om fortsättningen af de påbörjade jernvägslinierna; icke är det heller den ringaste anledning att antaga, att man skall söka nedpruta de begärda anslagen till de vetenskapliga studiernas och folkbildningens befrämjande. Hvad det förra angår, så är den allmänna meningen tydligen för detta storartade företag (om än en och annan bäfvar tillbaka för de särdeles under närvarande förhållanden betydliga kostnader, som dermed äro förknippade), ty man inser klart af huru stor betydelse det måste blifva för det allmänna välståndet och tillgodogörandet af de nationella hjelpkällorna. Det är icke detta förslag, utan det om nödiga medels anskaffande för utförandet af jernvägsbyggnaderna, som väckt så stora betänkligheter såväl utom som inom riksstånden. Det ingåri hvarje forståndig enskild persons hushållningssystem att underlätta utomordentliga utgifter genom motsvarande inskränkningar och besparingar, så vidt sådana låta sig göra, hellre än att ådraga sig betungande skulder. Det är af högsta vigt att staten — och framför allt en stat, som icke äger större resurser än vårt kära fädernesland — handlar enligt samma princip. Historien har visat huru många staters undergång varit i främsta rummet föranledd af förbiseendet häraf. Och att här besparingar kunna göras, torde den talangfullaste hofdialektiker få svårt att bestrida. Främst i den nådiga statsregleringspropositionen presenterar sig den första hutvudtiteln. Den är i sig sjelf ett grannlaga di skussionsämne, som man har sökt göra ännn ömtåligare genom vidlyftiga och bevekliga deklamationer, grundade på det lika grundtalska som försåtliga påståendet, att anslagen åt den kungliga familjen skulle vara ett slags gvradmätare på folkets tillgifvenhet för densamma. Orimligheten af detta föreställningssätt ligger i öppen dag. Skulle icke ett tolk kunna va