Göteborgsposten – 17 december 1859, sida 1

Riksdagsbetraktelser. IL Företeelserna vid närvarande riksmöte, och deribland i första rummet den massa a! motioner, för hvilkas väckande den i grundlagen bestämda tiden knappast velat räcka till, tyckes antyda, att det så ofta upprepade och till rang, heder och värdighet af axiom upphöjda påståendet om den svenska nationens förkärlek för gamla lagar, former och institutioner m. m. gammalt, icke mera håller streck. Ty om man än gör vederbörligt afdrag för löneförhöjnings-, gratifikationsoch pensionsmotionerna, äfvensom för de motioner, som äro af mera betydelselös och indifferent natur, och som tydligen ha motionärernas begär att ha ett ord med i laget att tacka för sin tillkomst, så återstår dock alltid ett antal tillräckligt stort att visa att den optimistiska uppfattningen af det bestående, som så länge herrskat inom vår ståndsrepresentation, börjat lemna rum för en fullkomligt motsatt öfvertygelse, en längtan efter förändringar, väl oftast i liberal men stundom i reaktionär riktning. Detta är desto märkvärdigare som det med all visshet kan antagas, att ständerna äro vida mera konservativa än det folk, som de skola representera. Gumman Svea är sjuk — detta är och blir dagens lösen, trots alla förnekelser af det lilla parti, som ännu envisas att se tingen i couleur de rose. Och alla dessa höglofliga, högvördiga, vällofliga och hedervärda läkare, som kommit tillsammans för att känna henne på pulsen och ordinera för henne, använda nu som bäst all sin vältalighet på bemödandena att öfvertyga hvarandra om behofvet och ändamålsenhlgheten af de botemedel, som de föreslå; dessa må nu afse organismen i dess helhet eller gå ut på att befrämja den obetydligaste ledamots välbefinnande. Men den läkare, som tar lofven af dem alla — han, som är ordinarie husläkare hos den gamla frun —han, hvars ordinationer utmärkas från de öfriga konsulterade doktorernas genom den ståtliga titeln: propositioner — han har icke försummat sig, utan framställt till sina kollegers begrundande den kur, han anser patienten böra undergå. Skada blott att densamma hufvudsakligen grundar sig på den gammalmodiga åderlåtningsmetoden! Gumman har redan, tyvärr, varit så pass ute för den, att man vet hvad det vill säga, och hennes närvarande tillstånd är dessutom så betänkligt, att den, som intresserar sig för henne, icke kan underlåta att önska tillväxt åt den opposition mot denna alltför länge tolererade metod, som nu börjar visa sig i läkarekorpsen. Eiler, för att tala i oförtäckta ordalag: man kan icke annat än önska att ständerna, hvilka äro att anse som det svenska folkets förmyndare, icke måtte underskrifva de nådiga propositionerna utan att besinna, om landets sanna ära och välfärd verkligen krätfva det af den andra statsmakten önskade offret. Måtte erinringen om landets ingenting mindre än blomstrande finanser och det stora moraliska ansvar de iklädt sig afhålla dem i frestelsens stund — endast de, som sjelfva haft dylika vota att bortgifva, kunna veta huru farliga och ohkartade frestelserna kunna vara — från att bortvotera summor på summor med klandervärdt lättsinne, der det ej är fråga om att befrämja några saunt fösterländska intressen! Genom att i detta afseende bryta med de föregående riksdagarnes traditioner och