Göteborgsposten – 14 december 1859, sida 1

AA ralt nationella partiets talrika anhängare, utan nästan hela den förståndiga och upplysta delen af nationen, deribland äfven inberäknade de, hvilka hittills varit skoningslösast i sin kritik, 1 detta ögonblick djupt beklaga bortgången af en minister, som bland sig räknade IHall, Krieger, Monrad och Fenger, nästan de bästa representanter, som intelligensens och den nationella frihetens stora parti kunde lemna till statens högsta embeten. Vi förstå och sympatisera med denna känsla, men vi stå ännu fast vid hvad vi förut vid ministerkrisens början yttrat, neml. att det af många skäl var önskvärdt, att en ministerförändring inträffade; och det måste vi i alla händelser vara ense om, att hade det först, med eller utan tillräcklig anledning, kommit så långt med den egendowiliga konflikt, hvars natur är tillräckligt bekant, så var det bättre att ministören afgick, än att ötverlemna sig till en eller annan förödmjukande kompromiss i Berlingska frågan. Det sorgliga ligger ej deri, att dessa män måst frånträda sin vigtiga och ansvarsfulla ställning, ty deras tid skall komma igen, och som vi hoppas under gynsammare forhållanden, då de icke behöfva använda sin talang och sina politiska insigter till förmån för s rstemer, hvilka ej från någon sida möta verklig sympati. Det sorgliga ligger deri, att de måst atträda 1 ett sådant ögonblick och under sådana konstellationer, att till deras efterträdare kunnat väljas de personer, hvilka i detta ögonblick utgör H. Maj:ts Konungens rådgitvare. Det sorgliga för landet är ej att hafva ministeren Hall, utan att man i dess ställe fått ministeren Rotwitt. De sex namn, af hvilka denna tillsvidare består, hafva i dessa dagar gått från mund till mund och hafva framkallat så starka uttryck af ovilja, smärtsam Ööfverraskning och harm, att vi ännu icke kunna gifva en mildrad teckning deraf utan act komma öfver de gränser, hvilka vi önska ätta för oss sjelfva. Vi skola derföre här försöka att bedöma den nya ministeren blott och bart efter dess beskaffenhet, och skola, så vidt möjligt, afse från dess tillkomst. Vi kunna icke dela det erkännande, som en årad samtidig under de sista dagarne med anmärkningsvärd skyndsamhet egnat ministörens chef, kammarherre Rotwitt. Det förekommer oss att han, hvarken som riksdagsman eller som Förman för Folkethinget ådagalagt någon särdeles utmärktbet, och det är oss Icke heller bekant, att han som Amtman gifvit några prof på mer än vanlig administrauv förmåga. Det bästa som till Rotwitts beröm kan sägas, är att han såsom Förman för Folkethinget har öfverträtfat de temligen små förhoppningar man hyste om honom, och att han i det hela taget mera har utmärkt sig genom att icke göra något illa, än att göra något stort; han är en jemn duglighet, utan lyftning, utan minsta skymt af snille, en brukbar medelmåtta, sådan som man i tjogtals finner i vårt embetsstånd. Vi medgifva emellertid villigt att, efter den ringa måttstock, som vid det stora behofvet måst till en del begagnas i vårt på förmågor så fattiga land, skulle Rotwitt rätt väl kunnat fylla en plats som minister i ett kabinett, såvida detta tör öfrigt bestått af män, hvilka kunnat gifva detsamma hållning och politisk karakter, och att han äfven, utan att göra något allt för rasande, men också utan att lyfta sig till något framstående, skulle kunna förvalta en portfölj, måhända