Göteborgsposten – 14 december 1859, sida 1

— Hon skulle till och med bli hänryckt af att få se er dansa på det sättet. — Nåväl, vicomte, jag ber er, fäst venstra foten vid lifvet ... hårdare, genera er inte! ... Grefvinnan skulle bli hänryckt... ah! drag åt hårdare, vicomte, för den sköna damens hänrycknings skull. . . Jag tycker nästan, att jag skulle vilja flyga. Man dansade ej mera; musiken hade tystnat; alla menniskor skrattade, då de sågo vivomten binda den unge landtjunkarens ben; men chevaliern tycktes ej märka det, och han helsade de skrattande med handen, under det han ansträngde sig af alla krafter för att ej förlora jemvigten. Då allt var i ordning, ledde Leonce och Henri honom fram till den för tillfället skapade grefvinnan, som de kände sedan lång tid tillbaka och som med nöje lånade sig åt bedrägeriet. Hon lade leende sin hand i chevalierns. Nu följde en obeskriflig scen: medan en eldig polka ljöd från pianot, drog chevaliern, hoppande på ett ben, under förevändning af att dansa soliska, sin dansös med sig i alla riktningar, slog båda armarne om lifvet och gjorde sådana hopp, att golfvet hotade remna. — Mina damer, mina herrar, utropade Henri, se, detta är soliska; det är på min ära en alldeles ny dans. Chevaliern var lungvåt; svetten rann från hans panna i små bäckar ned på golfvet; hans moitie, som var nära att qväfvas af skratt, hade kastat sig i en