Göteborgsposten – 10 december 1859, sida 1

— På min ära, chevalier, utbrast Leonce, är icke gudarne oss bevågna: vi, barn af Paris, vänd: nu tillbaka efter sex månaders bortovaro; vi skola om ni så behagar, bli edra ledsagare, i denna un dransvärda labyrint, och ni skall komma framåt der städes med riktiga jättesteg. Är ni icke af samm: åsigt som jag, Henri? — Helt och hållet, vicomte; det der är ju obe tydliga tjenster, som män af verld äro skyldiga at visa hvarandra och hvilka man alltid anser det vars en lycka, att kunna göra en så angenäm och glac reskamrat, som hr chevaliern tyckes vara. — Ah, mina herrar, svarade Armand och lät en stråle af glädje draga öfver sitt ansigte, det är verkligen alltför mycken godhet... och likväl, — om ni tillåter mig tala öppet, — anser jag mig icke vara helt och hållet ovärdig denna förekommande älskvärdhet: min mamma, som efter hvad man sagt var väl bevandrad i dylika saker, har ofta upprepat för mig: min kära Armand, du är klippt och skuren till att göra stora framgångar här i verlden. .. så framt du dock icke börjar för bittida — I sanning! inföll Henri, dessa ord bevisa verkligen att er fru mor just förstod sig på att bedömma personer. Vänta, klockan är nu nära sju; vi komma fram till Paris vid middagstiden; jag skickar bort att beställa ett enskildt rum och så intaga vi vår frukost på caf Anglais... Sagdt och gjordt?