Göteborgsposten – 10 december 1859, sida 1

Ocksa ett ord i den norska frågan. (Forts. o. slut från föreg. N:r.) Att föreningsfördraget är behäftadt me stora brister, att Norges bidrag till de före nade rikenas gemensamma utgifter) äro allt för små och att ett bättre ordnande af dess rikens inbördes förhållanden är af behofve påkalladt, vilja vi ingalunda bestrida. Men v hålla före att den, som vill verka för åväga bringandet af önskvärda och billiga reformer dessa hänseenden, icke derföre behöfver rör: upp himmel och jord genom anklagelser mo Norge, helst som dessa gemenligen grund: sig på det ultranorska partiets extravaganse 1 tal och skrift, för hvilka den norska natio nen icke rättvisligen kan bära skulden. Hvac storthingets afslag på det af den svensk-nor ska kommitteen uppgjorda förslaget till mel lanrikslag beträffar, så bör man besinna icke blott att — såsom en af Göteborgs represen tanter vid riksdagen riktigt anmärker — det ta förkastande skett genom ganska ringa ma joriteter, utan äfven att ofvannämnda parti efter all anledning, icke skulle kunnat gifva saken denna olyckliga utgång, om det icke för tillfället funnit en bundstörvandt i den in om storthinget ganska mäktiga oppositioner mot den för reaktionära och byråkratiska tendenser misstänkta regeringen. Icke kunna dessa omständigheter, icke kan något, som hittills passerat, rättfärdiga dessa bittra utfall mot Norge, detta öppna agiterande för unionens upplösning, som förnimmes från ett och annat håll. Finner Sverge icke föreningsfördraget öfverensstämmande med rättvisan, billigheten och sina egna intressen, så må det föreslå förändringar deri in bona caritate, men icke må det låta förleda sig att öfvergifva den hållning af lugn värdighet och välvilligt ) Hvad apanagefrågan angår, nödgas vi dock erkänna att Aftenbladets förklaring, att den är en ensak mellan hvartdera folket och konungen, verkligen äger skäl för sig. Storthinget bestämmer de anslag åt konungahuset, som det anser öfverensstämmande med Norges värdighet och dess tillgångar. Hvad hindrar svenska riksdagen att handla efter lika sundt ekonomiska och följaktligen patriotiska principer 7 — den inom vår ståndsrepresentation så mäktiga servilismen och vår nationalsynd fåfängan, men icke Norge eller föreningsförlraget!