Göteborgsposten – 10 december 1859, sida 1

öfverseende, som det hittills intagitgent emo förbundsbrodren, och gifva honom anlednin; att klaga i sin tur. Allraminst kan det var öfverensstämmande med den svenska natio nens rättskänsla och högsinthet att erinra Norr männen stärdigt om Kielertraktaten och grun da sina anspråk på densamma, då den dock hvad de tvenne rikenas inbördes förhållande angår, förlorat all kraft genom konventioner Moss. Oss fö rekommer grefve Anckarsvärd: försök att motivera sin motion genom Sver ges passagera, genom den af konung och stän der autoriserade svenske kronprinsens politil objelpligt förverkade rättigheter till Norge som en (sit venia verbo!) örfil åt all sunc logik. Framhållandet af 1814 års händelser är visserligen egnadt att hos en och annar väcka känslor af harm, icke blott mot Kar! Johan, som icke begagnade sig af tillfället fö att förvärfva åt NSverge en så stor landvinning, utan äfven mot Norrmännen, som förstodo så väl att begagna sig af de vväntadt gynnsamma konjunkturerna, men hvarföre dessa tilldragelser skulle paradera 1 förgrunden af en framställning, som måste afse att uppmana rikets ständer att söka ordna de unionella förhållandena på statsrättslig grundval, är svårt att inse. Hvad som föregick afslutandet af konventionen i Moss, kan numera endast vara af historiskt intresse -—och väl att så är! Ty det är mer än sannolikt att Norges eröfring — vi antaga nemligen att det skulle lyckats Karl Johan att lägga detta land under den svenska spiran — skulle blifvit för Sverge on verklig olycka, större än sjelfva förlusten af Finland. Svenskarne sakna lust och anlag för att spela förtryckares förhatliga och demoraliserande roll. Och att Norge skulle lugnt och tåligt funnit sig under det svenska väldet, torde icke .vara någon anledning att antaga. Man klagar nu öfver det norska folkets köld och bristande sympatier för det svenska, men hurudana skulle dess känslor varit om minnena af de Norrmän, som fallit för svenska kulor i den fåfänga kampen för fosterlaudets frihet och sjelfständighet, hade rest sig som blodiga vålnader mellan de begge nationerna? Hvad hade det blifvit af Sverges framåtskridande, hvad af dess materiela välstånd, om det nödgats upprätthålla sitt välde i detta vidsträckta land genom betydliga stridskrafter? Vi ha redan vid föregående tillfällen yttrat att vi ansett, alt en innerlig forening icke blott mellan Sverge och Norge utan mellan. alla de skandinaviska rikena, eller, om tidsörhållandena sådant medgifva, en skaudinavisk statsenhet, vore mer än något annat i stånd utt befrämja och betrygga dessa länders obevoende och lycka. Men ett nödvändigt vilkor lerfor är att denna förening eller statsenhet ;rundar sig på de trenne folkens nationella sympatier, deras fria vilja och öfvertygelse, ;ch icke på det ena folkets materiella öfverägsenhet öfver det andra. Ty i detta senae fall skulle följderna sannolikt icke bli lyckiga för någotdera folket. Man erinre sig blott Skandinaviens vestra granuländers, de britika öarnes exempel, hvilket tydligen visar utt det är från det svagare folket, som önsklingarne om amalgamation skola framställas, åvida den skall kunna hafva något godt med ig. Storbritaniens begge hufvudfolk äro näa beslägtade med hvarandra, och dock har nedeltidens historia mycket att förtälja om ———— 10 —Leve—LL— —-!— ov