Göteborgsposten – 7 december 1859, sida 1

Jå CL. MCTOUCHUG, BSONI ICKG UIOLL Halllllat UC: f politiska och sociala utan äfven dess mater ella utveckling, när det helt oförmodadt ge nom en af dessa verldsstyrelsens underbar . Iskickelser, som på en gång i grund förändr samhällsförhållanden, som trotsat sekler, me delst en utomordentlig kombination af polit tiska tilldragelser erhöll nationell sjelfständig het och frihet vid det andra brödralandets si da. Det gick det norska folket som det plå gar gå den af lyckan länge förbigångne, nä Ihan plötsligt erhåller stora rikedomar. Ha kan knappt tro sina egna ögon, han frukta beständigt att han gäckas af en ljuf dröm hvarur han snart skall uppvakna till sitt gam la elände. Ilan vakar med ängslan och misstro ende öfver sina nyvunna skatter och ser sina grannars oskyldigaste åtgöranden, til och med i deras vänskapsbetygelser, försöl att rikta sig på hans bekostnad. Så uppkon i Norge en förklarlig ehuru ogrundad frukta: för svenska stämplingar mot detta lands un ga frihet. Danmark har, resonerade man nästan aldrig under hela den långa tid Nor ge varit dess lydrike visat en skymt af akt ning för dess nationalitet och frihetsönsknin gar; huru skulle man då kunna vänta ati Sverge skulle i längden respektera de frioct rättigheter föreningssträfvandet tillerkänt Nor ge? Åt detta föreställningssätt gaf den furste som skördat äran af de begge rikenas före: ning, sjelfnäring. Ty han ångrade snart sin oaktadt alla på senare tider erhållna historiska upplysningar, ännu alltid oförklarliga beredvillighet att underteckna en konstitution, jsom innehåller flera republikanska än monarkiska elementer. och gjorde åtskilliga olyckliga försök att ånyo bringa förändringar i densamma, som skulle utvidga konungamakten på folkfrihetens bekostnad. Huru oskyldigt än svenska folket var i unionskonungens absolutistiska sträfvanden, som det sjelf i sin tur fick göra bekantskap med, så uppväckte de dock en köld och en misstro mot Sverge, som ännu ofta spökar i storthingstal och tidningsartiklar. Det var isynnerhet det ultranorska partiet, som gjorde sig skyldigt till den stora orättvisan att i denna fråga indentifiera Karl Johan och det svenska folket. Det sände sina budkaflar ut öfver dal och fjell för att uppmana sina landsmän att vara på sin vakt mot de mot Norges oberoende och frihet stämplande svenskarne. Snart blef det en vanlig och beqväm metod för de norrmän, som sökte utmärka sig som patrioter, att först och sist deklamera mot Sverge, att motarbeta hvarje försök å unionskonungarnes och svenska folkets sida att göra unionen fruktbärande för de begge rikena och att agitera för åtgärder och demonstrationer, som voro egnade att kränka svenkarnes nationalstolthet. Amalgamationsspöket har detta mera stortaliga än talrika parti att tacka för sin tillvaro, och vid förekommande behof förstår man ännu alltjemt att besvärja det fram för att befrämja sina planer. Huru stridande detta af några politiska lycksökare förda oväsende varit mot Norges sanna intressen torde icke behöfva påpekas. Lyckligtvis har man all anledning att antaga, att den stora massan af det lika rättänkande som klartseende norska folket icke låtit dåra sig deraf. Agitationen mot Sverge har endast förmått att stundom uppröra ytan af den norska folkopinionen; på djupet deraf bo ännu alltjemt, enligt sammanstämmande skildringar af dem, som haft tillfälle att göra en förtroligare bekantskap med densamma än den, som vinnes genom studium af tidningslitteraturen, kärlek och förtroende till brödrafolket öster om fjellen. Vi ha sett oss nödsakade till denna historiska återblick for att kunna visa den synpunkt, hvarur vi anse den norska frågan böra betraktas. De finnas, som ha tadlat den eftergifvenhet och det saktmod, hvarmed det svenska folket hittills bemött brödrafolkets sträfvande efter likställighet och det ultranorska partiets provokationer. Vi se deremot häruti icke blott bevis på denna nations sedan urminnes tider berömda, ädla storsinthet utan äfven på dess riktiga uppfattning af sina sanna intessen. En af borgareståndets talangfullaste medlemmar har, med anledning af Norges relativt färska nationella sjelfständighet, liknat det norska folket vid ett femårs barn, och det torde icke kunna bestridas att dess äflande efter eget vapen, egen flagga, rättighet att sätta Norges namn före Sverges i norska statshandlingar m. fl. i sig sjelfva fullkomligt värdelösa tecken till detta lands oberoende af och likställighet med Sverge, röjer en icke så obetydlig portion barnslighet. Men