Göteborgsposten – 7 december 1859, sida 1

Auc IYUSSURt Hal Hlaladus Jan vYaSKL MOLON O bankovinstens användande blef remitterad till bank utskottet. Också ett ord i den norska frågan. De Asabarn nu ligga som elfvor uppå äng, Så lugnt och fredligt vid hvarandras sida, Och hafvets vågor vagga de tu i syskonsäng, Och tak är himlahvalfvet det vida. Hvar afton dagen åldras, hvar morgon dag blir un De knäppa sina händer och be för samma kung Blott med, ej mot hvarann de mera strida. Så sjöng för snart halftannat decenniui tillbaka en af våra rikast begåfvade, ehur tillika en af våra minst produktive skalde Det tyckes som borde hvar och en af de skandinaviska halföns söner -— han må nu b och bygga på denna eller på hinsidan Köle — Önska af allt hjerta att de tankar, sor skalden här uttalat, måtte i allo vara lika sar na som de äro sköna. Ty det torde icke gi vas tvenne länder inom Europas gränser hvilka föreningssträfvandet kan stå bättre till sammans med fosterlandskärleken än i Sver ge och i Norge. De gemensamma intresse na, de yttre politiska förhållandena, det geo grafiska läget, de begge folkens slägtskaps band — allt talar för ett fostbrödralag mella dessa begge länder. Och fastän 1814 års u nion föranleddes af tillfalliga händelser, kabi nettspolitiken och den europeiska nödvändig heten — hvilken sednare mystiska makt d florerade, ehuru först en senare tid gaf de dess namn — och icke af nationalitetsidee: eller af folkens sjelfbevarelseinstinkt eller a deras uppfattning af sina sanna intressen, s hoppades man dock att denna folkens förtro endefulla brödrakärlek, som ensam skulle kun nat förmå göra föreningsaktens grundtank: till en verklighet, skulle upkomma af sig sjel sedan unionen blifvit ett faktum i statsrätts ligt hänseende, alldeles som man plägar anta ga med full tillförsigt, när ett s. k. räsonne mangsparti ingås, att kärleken skall komm: efter. Huru litet dessa förhoppningar blifvi uppfyllda veta vi alla. Öfver fyrtio år ha för flutit sedan dess, och ännu i dag sitta de beg ge officiellt förenade folken på hvar sin sid: om fjellryggen nära nog lika främmande fö! hvarandra som i de dagar, då Norge utgjor de Danmarks förpost mot Sverge. Men icke nog härmed! ÅAtskilligt antyder att oförtjeni misstroende och köld mot Sverge bemäktiga sig ett visst parti i Norge, hvilket vetat för skaffa sig organer såväl på storthinget som in: om pressen. Flera storthingsbeslut ha blifvit fattade i enlighet med detta partis åsigter hvilka omintetgjort unionskonungarnes och svenska folkets försök att åvägabringa et! närmande mellan de förenade rikenå, som skulle inneburit lika stora fördelar för dem begge. En stor del af den norska pressen hat tört ett obroderligt och hätskt språk mot Sverge, och om det, men —vi kunna med stolthet och glädje tillägga det — en mycket liten del al den svenska har besvarat det genom ett lika om ännu icke mera obroderligt och hätskt och derigenom, så vidt den det förmått gifvib näring åt känslor, som, om de få tillväxa och utbreda sig, icke kunna undgå att hafva ett högst skadligt inflytande på de begge folkens framtid. Att missnöje med Norges — eller, rättare sagdt, norska storthingets och norska pressens hållning i unionella frågor redan förefinnes i vårt land, vilja vi visst icke bestrida, men väl att det är så allmänt och så starkt som det från vissa håll uppgif ves vara. Vi äro öfvertygade att de åsigter och känslor, som afspeglade sig i grefve Anckarsvärds i uppenbart unionsfientlig syftning väckta motion om föreningsfördragets revision icke delas af särdeles många och finna stöd för denna vår förmodan i de af densam: ma föranledda diskussionerna i riksstånden Derföre torde denna motion ha gagnat väsent ligen derigenom att den pejlat djupet af det ta så utbasunade missnöje. En främling, som icke är närmare bekan med de skandinaviska folkens inre förhållan. den och deras historia, kan icke annat än för undra sig öfver att under en tidsålder, hvars förherrskande ide det nationella enhetssträf vandet är, en agitation kunnat uppstå i Nor ge mot hvarje närmande till Sverge, mot hvar je åtdragande af unionens alltför lösa band då dock den flygtigaste blick på Europas kar ta och den moskovitiska eröfringspolitiken: historia visar att Norges politiska sjelfständig het eger sitt säkraste om icke sitt enda ytt re stöd just der, hvarest de norske norrmän nen se dess största fara, neml. i Sverge. Mei mdtan läsan då han apfan Att Mansma hada 411