Göteborgsposten – 30 november 1859, sida 1

rade malicer, hvarmed de båda fienderna alltjemt öfverhöljde hvarandra, ville dock döden ej rycka närmare. Tvertom tycktes den idkeliga förargelsen vara förmånlig för Bockvärdens konstitution. Ir Sparf skulle ofelbarligen redan varit qväfd, om ej harmen och ilskan verkat fördelande på hans fettmassa. Med inre harm såg Storkvärden sin dödsfiendes goda och ihållande helsa, medan hans egen lifstråd — han kände det alltför väl — märkbart hotade att blifva kortare. För att likväl så mycket som möjligt för hr Sparf dölja sitt aftagande tillstånd, började han stopja upp sig och måla ansigtet rödt med karmosin. På detta sätt föryngrad gick han med så lätta steg han kunde hvarje dag till Sparfs högsta misshag öfver torget. En djup suck pressade sig fram ur Sparfs bröst för hvarje gång han såg sin föryngrade hr kollega med lefnadsfriskt ansigte och skadeglad belåtenhet skynda förbi sina fönster. Ilan gjorde med djup grämelse en öfverräkning öfver huru många gånger han ännu skulle nödgas punga ut med premierna, och den tanken, att Spindel möjligen skulle kunna öfverlefva honom, bragte honom till förtviflan. — Jag förstår alldeles icke, sade han ofta till sig sjelf, hvar den fördömda karlen tager sitt kött ifrån. För ett år sedan var han ju blott skinn och ben. Medan jag synbarligen tacklar af, blir den skurken rund som en välmående nämndeman. Detta måtte ej hålla rätt tillsammans. Han eger bestämdt ett