Göteborgsposten – 30 november 1859, sida 1

sin fot inom den eländiga Storken, och påföljande afton skulle de locka ännu flere af Spindels kunder med sig. Hvem kunde väl vara gladare än hr Sparf, som nu trodde sig ha spelat sin hatade rival ett så fult spratt. Ingenting hade i sjelfva verket gripit hr Spindel så djupt i själen som detta oväntade affall at hans trogna, fastän den skada han led var mycket ringa; ty de till Bocken utvandrade stodo redan sedan lång tid tillbaka med stora läsliga bokstäfver inskrifna i Spindels utborgningsböcker, och han kunde knappast påminna sig någonsin hafva erhållit en skilling utaf dem. Hr Sparf hade ej heller någon välsignelse utaf de med så mycket besvär och så stora omkostnader förvärfvade gästerna, ty de ansågo sig blott genom sitt uppträdande och sitt flitiga rummel hafva gjort hr Sparf en stor tjenst, hvarföre de rent ut förklarade det strida mot deras grundsatser att betala hvad de förtärde, och försäkrade äfvenledes öppenhjertigt, att förhållandet alltid varit sådant. Hr Sparf nödgades hålla god min i elakt spel Han hade endast sin antagonists död i kikaren. Såsnart denne tillslutit ögonen och han väl finge den betydliga försäkringssumman i sina händer, skulle han med det snaraste göra sig qvitt den omättliga radikalismen. Hans förhoppningar om Storkvärdens död skulle dock ej så snart gå i fullbordan; hos Spindel var förhållandet alldeles enahanda. Oaktadt de raffine