Göteborgsposten – 26 november 1859, sida 1

ng, hörnet af Torgoch Sillgatorna, hos J. Johan röm vid gamla Varfvets Torg, samt i Majorna hos 7 N:o 5 vid Smedjegatan. den. England börjar tvertom så småningor komma under fund med att det kanske just ä dessa många spridda besittningar, som förstr och förminska dess egen styrka. Det ha nyss fått hemta andan efter ett förödande oc genom sin grymhet förfärligt krig mot sin upproriska undersåter i Indien. Detta senar land har förut stått på cereditsidan i England Ihufvudbok, men den simpla, den småsinnt politik, som, Britterna utöfvat derstädes, ha öfverkastat det fordom så rika Ostindien, d äkta perlornas och juvelernas hemland, på de betsidan. Inom hjertat af England är dete heller så helt och hållet lugnt, och de engel ska statsmännen kasta mer än en skygg blicl öfver till Irland, der i närvarande stund måk tiga, : djupa rörelser föregå, hvilkas resulta ingen ännu kan förutse. England har älfver andra orsaker till bekymmer, utan alt vi docl vilja nämna den fixa ide som spökar i dess hjern: om en möjlig invasion af Frankrike på Albion: ö— en mer än vågad flygt äfven för en sfinx England har nemligen att frukta för sitt väl. de i Medelhafvet, en farhåga som dagens hän delser synas vilja bekräfta. Frankrike, öfver allt Frankrike, är här åter framme och skjuter framför sig som manekin en stat af mindre rang, der det vetat att gifva lif åt er patriotisk entusiasm. Spanien går med hänförelse ut i kriget mot Marocko — fransmän. nen äro der förut, naturligtvis under högtidlig försäkran, att Frankrike ej strider i för bund med Spanien. Men man vet, hvad Napoleons försäkringar äro värda: han vänder med aldra största lätthet in och ut på dem, samt visar för den lurade publiken lik en le Tort, att de äro alldeles tomma äfven invärtes. Spaniens ögonmärke skall det alltid vara att om möjligt kunna återvinna Medelhafvets nyckel, juvelstenen vid Herkules stoder, det ointagliga Gibraltar — en önskan, som Napoleon naturligtvis äfven skulle vilja befrämja, om ej för annat så i den ädla frihetens namn. Han skulle möjligen vilja med en liten omskrifning ånyo utkasta satsen: Spanien fritt till Gibraltar sund! Han skulle gerna vilja biträda Spanien i dess frihetssträfvanden — för att uttränga England och sjelf få något att säga. Men Spanien bör ha lika mycket att frukta af honom som England: det kan ju se sin motbild i det arma Italien, hvilket blöder nu mera än någonsin. Der kan det inprägla i sig sanningen af det gamla ordspråket: Gud bevare oss för våra vänner, för våra ovänner reda vi oss nog! — Allt detta kan med skäl sätta myror i hufvudet på old England, isynnerhet om dertill läggas de måhända snart oundvikliga oenigheterna med Amerika, med hvilket land det ständigt har tvister, som det ock måste underkasta sig, för att ej i Amerika förlora den förnämste afnämaren af sina fabrikater. — — I Italien ha, som vi veta, sinnena länge varit i den högsta spänning. Det gäller ock för de arma folken: frihet eller slafveri! Kan man väl undra på, om det jäser? Stora orotider framkalla ock stora män, hvilka veta att samla omkring sig de spridda krafterna, och genom hjeltemodiga handligar och storsinnade bedrifter tillkämpa sig ett blad i efterverldens historia. De kunna möjligen duka under i kampen, de kunna försvinna i tumultet och förströs som agnar, men deras namn qvarlefver dock alltid, deras ära står oförbleknad: en sådan man är Garibaldi, en frihetens stridskämpe, en David som måhända skall med folkentusiasmens slunga krossa despotismen Goliath. Medan Sardiniens konung, den ädle Victor Imannel, står med sina händer bundna af diplomatiens snören och tvingas att hålla sig stilla, orörlig, huru ogerna han än gör det, går Garibaldi lika lugnt, som om några stormakters beslut, något Zurich eller Villatranca ej funnes till för honom, framåt på sin bestämda bana. Hans id6 — han går ock i striden för idc, trots någon Napoleon III — är: Italien fritt, utträngandet af alla fremmande bajonetter. Han ökar med hvarje dag sina trupper, han är än här än der, öfverallt skockar sig folket omkring honom, öfverallt håller han tal och stående themat är detta: Italien fritt! Han yttrar det högt, och dessa hans ord ha väl redan hundrade gånger tryckts och aftryckts i hela verldens tidningar. Han kastar denna sin formel med oförlikneligt mod i ansigtet på både Frankrike och Österrike. Napoleon känner sin svaghet, Österrike likaj