Göteborgsposten – 26 november 1859, sida 1

— vet sin tid. Musköter och penningar ström rima till honom ej allenast från Italien uta ) I från alla trakter. Härunder tvista diplomater vina om en kongress — Garibaldi skall mi hända göra kongressen obehöflig. 1 Innevarande år tyckes vara ett olyckså el för Osterrike. Ej nog med att det förlora s I Lombardiet, en dof jäsning råder äfven inon iltvenne andra provinser, öfver hvilka det hål rller förtryckets jernspira: Venetien och Un ;lgarn. I Venetia råder det största elände IDe arma innevånarne se med de felslägn: jlförhoppningarnes missmod bort på sina lyck Iligare bröder. Men de kunna ej återhålla sir längtan efter friheten, på hvilken de så så kert hoppades, utan gå i massor öfver grän Isen, heldre öfvergifvande hemmets härd, är fatt nödgas lida de hatade plattfötternas (öster rikarnes) tyranni. Man tror sig med siker het kunna påstå att redan öfver 40,000 per Isoner flytt från Venetien. — I Ungarn är de den gamla jäsningen, som dock nu antagi mera hotande proportioner. Det ligger i sa kens natur, att Ungrarne skola begagna hvar. je tillfälle, som kan ge anledning till missnöje, och de ha nu fått ett i den finansstrypning, som Österrike låter sina provinser undergå. En regering som grundar sina operationer på bedrågeri, är en svag regering. Det lärer vara ett mer än beklagansvärdt tillstånd rådande i det arma Ungarn. Penningar finnas ej att tillgå. Alla fabriker ligga nere, jordbruket likaledes, ty egendomsegarne måste i massor gå från sina besittningar. De fattiga sakna i brist på arbetsförtjenst bröd, handeln är förstörd, ty någon kredit finnes ej längre. Förhållandena äro ej särdeles mera hugnande ens i österrikiska arfländerna, der äfven en stor misstro och allvarliga penningebekymmer äro rådande. — I det öfriga Tyskland äfven oro. Italienska kriget väckte till lifs en slumrande nationalanda, underblåst af det gamla ingrodda hatet till namnet Napoleon. Men äfven sedan freden slöts, ha enhetssträfvandena fortfarit och man sällar sig allt mera till Preussen, som ock vetat att väl spela sina kort, samt gifva sig färg af att vara Germanismens sanne representant. — Äfven hos oss sjelfva i Skandinavien råder denna oro, denna tvedrägtsanda, som tyckes vara ett tidens uttryck. Striden gäller här mellan Svenskar och Norrmän, en strid, som vi hoppas dock skall -— oaktadt allt småaktigt gräl mellan vissa tidningskoryfeer i de resp. länderna — sluta till ömsesidig belåtenhet. Ett fritt och starkt Skandinavien är den sköldmur, genom hvilken vi endast skola kunna försvara vår sjelfständighet mot en eröfringslysten granne; men ett sådant Skandinavien vinnes ej genom att bryta de få band, som hålla oss tillsammans. Vi böra tvertom knyta nya. — I Asien se vi ock ett folk, som vill strida för sitt oberoende: Kineserna. Tyvärr, äro de en stelnad nation, som ej längre deltager i arbetet för mensklighetens fullkomnande och derföre så småningom måste dö ut, samt bortträngas af andra mera gagneliga verktyg i Försynens hand; en visserligen sorglig, men dock oundviklig lott. Samma är förhållandet med den förpost orientalismen skjutit fram i sjelfva Europa. Helt nyligen har en stor hvälfning egt rum i Turkiet, som i hvilket annat land som helst skulle väckt en stor indignation, men hvilken nu passerat nästan obemärkt förbi. Ett försök till revolution skulle göras. Man ville bortrödja nuvarande sultanen och sätta hans broder i stället på tronen. Man förebar finansernas usla förvaltning och utmärkte serskildt sultanens egen stora budget, hvilken är ända till tre gånger större än drottning Victorias i England — men egentliga grunden var säkerligen en dödsryckning af Islamismen, hvilken ej längre förmådde åse, huru den europeiserande andan inträngde i alla grenar af landet. Attentatet misslyckades, men skall. kanske ännu en gång förnyas för att för alltid tillintetgöras. Ännu ett bevis på den allmänna orofebern, som gripit hela verlden, ha vi uti negerupproret i Amerika. Det undertrycktes, såsom vanligt, men skall utan tvifvel snart förnyas. Frihetens eld låter ej dämpa sig, den kan ej släckas i hjertat hos ett folk, der den en gång blifvit tänd. Sålunda se vi öfverallt tvedrägt, blodsutgjutelser och annalkanden till hättiga utbrott. Det är en sorglig anblick, verlden i detta ögonblick företer, men det återstår oss dock att hoppas, det ur gruset skall uppspira nya, TA 1. a FU Ao oe 1 RO