Göteborgsposten – 26 november 1859, sida 1

Den politiska ställningen. Få gånger om ens någonsin har verldet erbjudit en för det sanna framåtskridandet: vän så nedslående anblick som nu. Det fin nes knappast någon trakt af vår jord der de ej jäser i folkets sinnen och der de politisk: förvecklingarne ej tyckas hoptrassla sig till er gordisk knut, hvilken endast med krigets A lexander-svärd skall kunna losas. Vi lefva en tid, som plågas af födslovånda. Stora, mäk tiga händelser bär han i sitt sköte; men nä! dessa se dagen skola grufliga gqgval ge nomila mensklighetens kropp och skaka ho nom i hans innersta fibrer. Hand i hand mec anarki, reaktion gå de mäktigaste uppfinningar, bildningens historia har att uppvisa. Def finnes knappast något som den menskliga tan. ken häpnar för att gripa till. Han har blif: vit till en Titan och vill storma himlen. Man har nyss pröfvat på att skicka sina tanka med blixten under ett af våra verldshaf, försöket strandade, men ett faktum är att det låter sig göra; nu står man i begrepp att bilda ett bolag för sträckandet af en telegratledning kring hela jorden — man har tröttnat vid att behöfva åratal för en färd kring verlden. Man är sysselsatt med att fullända uppfinningen ai ett sätt, att kunna segla öfver hafven — och man ser deri alldeles icke längre något omöjligt. Endast dessa tvenne stora ideer äro nog att slå oss med häpnad och tvinga oss till en djup bugning för det menskliga snillet. — Men detta är dagens solsida, låt oss vända på medaljen och äfven taga dess frånsida i betraktande. Menniskan är sig alltid lik. I bredd med hennes närmande åt fullkomligheten, hennes höga, storsinta spekulationer, hvilka representera hennes rent andliga tillvaro — gå hennes kroppsliga brister. I stället att begagna sitt snille, som hon sett kunna åstadkomma sådana underverk, att arbeta i sitt anletes svett till sin och jordens förkofran, samt såmedelst söka införa detta den eviga fredens rike, som väl dock slutligen skall vara det för menskligheten utvisade Förlofvade Landet — i dess ställe nedlåter hon sig till småaktiga tvister, hvilka dock slutligen förleda henne att blotta sitt svärd och sålunda omintetgöra en i våra dagar känd eller rättäre ökänd devis: Pempire cest la paix! Låt oss lägga en karta öfver de båda hälfterna af jordklotet framför oss — hvilken syn! ÖOfverallt kunna vi sätta oredornas röda kors! I Europa, denna verldsdel, som ger sig ut för att vara och äfven ännu är det menskliga framåtskridandets representant, huru ser det väl ut här? I England råder en djup oro, en af dessa qväljningar, som äro egna för nervösa menniskor kort före utbrottet af ett åskväder. Hafvens stolta herrskarinna vågar ej så alldeles lugnt som förut hvila på sina collies och leende mumla: old England är mäktigt, det har besittningar öfver all verl