Göteborgsposten – 23 november 1859, sida 1

politiskt och socialt hänseende. Det protestantiska presterskapet har i många andra länder icke utan anledning gjort anspråk på hederstiteln ljusets stridsmän ; men skulle man döma flertalet af vårt svenska klerus efter den stora majoriteten af de representanter, som det under de sednare decennierna sändt till riksdagarna, skulle man komma till den bedröfliga slutsatsen att den obevekligaste obskurantism och det halsstarrigaste vidhållande af föråldrade former inom kyrka och stat är förherrskande inom detsamma. Det var en tid då presteståndet gjorde en hedrande och fosterländsk opposition mot det adelsvälde, som hotade att göra konungamakt och folkfrihet till tomma skuggbilder, men denna tid är längesedan förbi. Nu är det högvördiga ståndet den Sancho Pansa, som af alla kratter understödjer det höglofliga i dess donquichottiska kamp mot den mäktiga tidsan dan. Men om det sålunda är obestridligt att dessa begge stånd långt ifrån att bevaka folkets intressen i de allraflesta fall motverka dem, och om det äfven måste erkännas att det klingande påståendet att de representera landets intelligens och bildning är falskt och blir det ännu mera för hvarje dag, så frågas: kan under dylika förhållanden den omständigheten att dessa stånds representationsrätt äger hvad man kallar historisk grundval, d. v. s. stödjer sig på gammal häfd och gamla författningar, tala för dess bibehållande? Ett bejakande af denna fråga förutsätter en uppfattning af tingen, som kan leda till de vidunderligaste konseqvenser. Ty den, som fordrar att de privilegier, som vissa folkklasser under en tidigare kulturperiod lyckats tillskansa sig på det öfriga folkets bekostnad, skola hållas evärdlig helgd, måste principenligt anse lifegenskapens upphäfvande i Ryssland som ett orättvist kränkande af adelns urgamla rättigheter — ja, han måste strängt fördöma hvarje öfverträdelse af hinduernas barbariska kastagar. Men den, som resonnerar så, tager icke den menskliga utvecklingens enkla naturjag med i räkningen. Det är icke tänkbart att en och samma samhällsförfattning, om den in vore den yppersta i sitt slag, skulle kunna vara lämplig under denna utvecklings ala stadier. Till och med den mosaiska, som lock grundade sig på gudomliga ingifvelser, har icke kunnat utgöra något undantag härirån, då äfven den efter en viss tids förlopp ipphört att motsvarå sitt ändamål. Hvarje sålan författning bör återspegla tidsandan och samhällets närvarande kulturgrad, och den bör örändras i den mån som dessa förändras. Der detta icke sker, der kan ingen sann lycka blomstra för folket, ty det skall med hvare dag allt djupare och smärtsammare känna let tryckande och förlamande i de längeselan urväxta politiska och sociala formerna. Huru orimligt att vilja förläna dylika former, som framgått ur en längesedan förfluten tids örhållanden och som blott äro ämnade att utgöra länkar i samhällsutvecklingens kedja, en sarakter af oföränderlighet och inviolabilitet! mura orimligt att fordra det en nation skall, sedan den vaknat till ett klart medvetande sina naturliga och oförytterliga rättigheter, ultjemt låta sig väl behaga att vissa klasser innehafva folkfrihetens kränkande priviegier! EE ———— LA